Kyrkornas Julupprop glömmer de svagaste

Sveriges olika kyrkor samlade 2005 in ca 160.000 namnunderskrifter för en humanare flyktingpolitikpolitik i det s.k. Påskuppropet.

I november förra året startade man Juluppropet för att de som får asyl i Sverige snabbt ska kunna få hit sina anhöriga. Uppropet slutar sista januari, hittills har ca 33.000 personer undertecknat uppropet däribland 5 partiledare.

Jag tycker att Juluppropet bara är halvt och har inte undertecknat det, trots att jag är med i Svenska Kyrkan med över 6 miljoner medlemmar som ju är drivande i uppropet. Jag har mött kritik för detta i starka ord.

Migrationsdebatten de närmaste åren kommer att mycket handla om hur långt före Sverige kan ligga övriga EU-länder i sina asylregler, och hur Sverige bäst kan agera för att bistå flyktingar i flyktinglägren och som söker asyl i EU och Sverige. Eftersom resurserna är begränsade handlar det ofrånkomligen om avvägningar.

Därför har jag deltagit sedan 2012  i migrationsdebatten, och det enda jag har hävdat är att Sverige som litet land i EU ofrånkomligen måste anpassa sina asylregler i EU-riktning.

Och därför väljer jag att skriva detta blogginlägg, och en debattartikel i dagens GöteborgsPosten, för att utveckla hur jag anser att ett upprop, och Sveriges migrationspolitik, borde utformas för att se till flyktingars situation i sin helhet.

Nej, jag skriver inte under kyrkornas julupprop. Är jag då ond och förtappad?

DN, Aftonbladet och ledarna för V, FI, C, L och KD samt Maria Ferm, MP, och många andra, skriver på.

Tack vare att EU, inklusive Sverige, nu stoppar asylsökande och ekonomiska migranter vid gränsen mot t ex Turkiet kommer allt färre migranter till EU och till Sverige. 

Då, menar juluppropet, kan Sverige återgå till betydligt mer generösa asylregler än övriga EU-länder. Är det godhet eller handlar det också om lite hyckleri? 

Jag har svårt att få ihop ett ja till att EU stänger gränsen för migranter och flyktingar vid t ex Turkiet med att alla asylsökande som ändå lyckas ta sig till Sverige ska omgående kunna få hit sina familjer. 

Eftersom övriga EU-länder är mer restriktiva innebär detta en mycket kraftig signal till flyktingar som lyckas ta sig till EU att välja Sverige. 

Världens 65 miljoner flyktingar lever under erbarmliga förhållanden i krigens närområden och ofta i flyktingläger som FN har svårt att förse ens med mat och mediciner. Debatten i Sverige handlar i huvudsak om den lilla minoritet som har kraft och resurser att ta sig till EU och Sverige. 

Vi ömmar naturligtvis för dem som är här och som vi möter och ska naturligtvis göra allt för att de ska integreras bra och få arbete och bostäder osv. Alla Sveriges och civilsamhället insatser är berömvärda.

Tyvärr lyckas Sverige trots stora insatser dåligt med detta, antalet långtidsarbetslösa och antalet utanförskapsområden växer samtidigt som de initiala kostnaderna är mycket stora, t ex har ett ensamkommande flyktingbarn kostat ca 1 miljon per år fram till ca 20 år.

År 2015 valde hela 40 % av alla ensamkommande uppgivna barn till EU att ta sig till Sverige med 2 % av EUs befolkning. Det innebär tiotals miljarder i kostnader per år under många år, samtidigt som de som kom fram till slutet av november 2015 också har rätt att efter asylbeslut ta hit sina familjer.

Juluppropet koncentrerar sig helt på detta, att de flyktingar som lyckas ta sig till Sverige åter ska få ta hit sina familjer. Det säger inte ett ord om den överväldigande majoritet som är kvar i närområdena och i flyktinglägren, och där de allra svagaste utan några resurser alla finns.

SIDA anslog nyligen 40 miljoner kronor till människorna i Aleppo. Det motsvarar årskostnaden för 40 flyktingbarn som kommit till Sverige. Ändå ställde Sveriges radio den kritiska frågan om detta kommer att drabba biståndet till andra länder och ändamål i världen.

Den frågan är mer relevant kring hur Sverige prioriterar sitt stöd mellan människor på flykt i närområdet respektive de som lyckats ta sig till EU och Sverige. Sverige är ju en humanitär stormakt inte bara genom att ha tagit emot relativt sett flest flyktingar av alla EU-länder utan också genom att ge 1 % av sin BNI till utvecklings- och humanitärt bistånd.

När 163.000 asylsökande kom till Sverige så skars Sveriges bistånd till andra länder ner med över 8 miljarder kr både 2015 och 2016. OECDs biståndskommitté beräknar att närmare hälften av Sveriges bistånd år 2015 stannade kvar i Sverige, mest av alla länder. Men visst, Sverige ligger ändå högt upp i bistånd och flyktinghjälp.

Regeringen har sagt att pengar ur biståndsbudgeten till flyktingmottagning i Sverige max får bli 30 %, ca 13 miljarder kr.

Detta visar att det oundvikligen är en avvägning mellan hur Sverige ska hjälpa flyktingar, genom att de flyr till Sverige eller genom stora biståndsinsatser i närområdena.

Genom att juluppropet fokuserar endast på det lilla fåtal som tar sig till Sverige glömmer man den överväldigande delen som är kvar i flyktinglägren, de som är allra svagast men som vi inte kan se i ögonen eftersom de är en bit bort.

Ett upprop som är så ensidigt och som inte ser till de flyktingar som är de svagaste kan jag inte skriva under.

Visst borde alla flyktingar som vill ges asyl i Sverige och visst borde de som kommer hit omgående få ta hit sina familjer.

Men Sverige kan inte ge asyl till alla som skulle vilja söka skydd i Sverige, när det är 65 miljoner på flykt och när andra länder, och EU, sluter sina gränser. Tyvärr.

Därför har jag i flera år hävdat att Sverige som litet land i EU måste anpassa sina asylregler i EU-riktning. Jag har kritiserats för denna rätt självklara hållning, men kritiken har minskat sedan regeringen och alliansen gått lika långt eller längre.

Därför är det tyvärr inte självklart med omedelbar rätt till familjeåterförening för t ex de ensamkommande ungdomar som får asyl här, så länge som övriga EU-länder ställer krav som skjuter detta flera år framåt, eller mer.

Resultatet skulle oundvikligen bli att en stor del av de som söker asyl i något EU-land åter kommer att vilja göra det i Sverige.

Det är möjligt att vi klarar av detta så länge som EU, med Sveriges stöd, stänger sina gränser för asylsökande och ekonomiska migranter. Skulle flyktingströmmen åter växa kommer situationen dock snabbt att bli ohållbar.

Det världens länder, FN, EU och Sverige borde prioritera är att skapa fred och bekämpa terror, att kraftigt öka resurserna till flyktingar i närområdet och i flyktingläger och att ge flyktingar och flyktingfamiljer asyl som kvotflyktingar från flyktinglägren.

Detta, gärna tillsammans med att Europas och världens länder också bör ta emot fler flyktingar som kommer av egen kraft, är det Upprop jag skulle vilja underteckna.

Att som Sverige rätt ensidigt fokusera på att uppmuntra till flykt över hav och stängda gränser genom att lova snabb återförening till dem som har kraft, mod och resurser till detta är säkert vällovligt och humanistiskt. Men det bidrar också till att många familjer splittras och att många lider svårt och även dör under vägen.

Frågan är komplicerad och vi som också är varma humanister men som anser att frågan måste ses i ett helhetsperspektiv kan också ha starka poänger.

Jag har all respekt för den goda viljan hos Juluppropet och de som undertecknar det men jag är kritisk till dess ensidighet och när vi som inte undertecknar det ibland hängs ut som mindre goda eller ”onda”, typ.

Staffan Danielsson

Enskild riksdagsledamot, (C)