Mitt förra blogginlägg hade rubriken Respektera hela det svenska jordbruket!
Där försvarar jag världens mest framgångsrika miljövänliga vanliga jordbruk, det svenska, som inom världens strängaste miljö- och djurskyddslagar står för 95 % av livsmedelsproduktionen i Sverige. Det svartmålas tyvärr av naturskyddsföreningen och indirekt av de rödgröna partierna, när man nu sätter upp orealistiska mål för en politiskt styrd övergång till "ekologiskt jordbruk". Jag har respekt för ekokonceptet som är en viktig nisch/del av det svenska jordbruket och för fortsatt betydande statliga ekostöd, men min respekt gäller också fullt ut för det vanliga miljövänliga svenska jordbruket.
När jag försvarar det svenska jordbruket får jag naturligtvis motkritik från vänner av ekokonceptet som menar att jag kritiserar ekojordbruket. Det är faktiskt fel, jag försvarar det vanliga miljövänliga jordbruket från svartmålning. Däremot så kritiserar jag alltför högt tillyxade politiska mål för ekojordbrukets expansion i Sverige och världen från SNF och de rödgröna.
Jag läser nu (åter) till min glädje en rapport/artikel från Stockholm Resilience Centre och Stockholms Environment Institut signerad agronomen och professorn Johan Rockström, från oktober 2011, om hur världen når en hållbar livsmedelproduktion till år 2050.
Den redovisas på ett tydligt och bra sätt i en artikel i nättidningen Fria.
Jag delar i stor utsträckning de bedömningar som Johan Rockström gör, och som tillspetsas i intervjun.
"Närodlat, ekologiskt småjordbruk är inte lösningen för att klara av att mätta en växande befolkning utan att förbruka jordens naturtillgångar. Johan Rockström menar att vi är förbi det steget och måste börja tala om ett hållbart jordbruk för hela världen.
– I en övergångsfas kan vi inte möta de globala miljömålen genom ett strikt ekologiskt jordbruk över hela världen. Vi måste snabbt få in kväve och fosfor i de regioner som behöver det och då måste vi fortsätta utnyttja handelsgödsel."
"Lösningen för att öka skördarna är att tillföra mer fosfor och kväve till de regioner som i dag använder det i liten utsträckning. Och i regioner som Nordamerika, Europa och även i Sverige måste användningen av handelsgödsel minska."
"– I en övergångsfas kan vi inte möta de globala miljömålen genom ett strikt ekologiskt jordbruk över hela världen. Vi måste snabbt få in kväve och fosfor i de regioner som behöver det och då måste vi fortsätta utnyttja handelsgödsel."
Däremot kan Rockström och jag möjligen, men inte säkert, divergera om Sveriges fokus på vanligt miljövänligt jordbruk contra ekojordbruket, där han citeras så här:
"Hur ska man kunna förvalta det här hos vanliga människor och politiker som under de senaste åren fått inbankat i huvudet att det är ekologiskt, småjordbruk som är det hållbara?
– Det handlar om två saker. Det första är att inte göra misstaget att ta sig själv som referens för lösningen för hela världen. Bara för att Sverige har haft problem med det konventionella jordbruket, med övergödningen av vattendrag, så innebär det inte att det kommer skapa samma problem i Afrika. Där befinner man sig i en annan situation, med ett underutnyttjande av kväve, fosfor och vatten.
– Samtidigt måste vi använda oss själva som referens för förvaltningen här i Sverige. Och här stödjer jag en fortsatt omställning till ett ekologiskt lantbruk. Man kan i princip producera lika mycket och det blir en bättre kvalitet än från det konventionella jordbruket."
Jag stöder också fortsatt ekostöd och en tillväxt på marknadens villkor från dagens 4-5 % av produktionen. Däremot håller jag inte med om att ekojordbruket, utan tillförsel av mineralgödsel, producerar lika mycket. Produktionen är i snitt 30-40 lägre eller mer, och ojämnare. Ekokonceptet fungerar bäst i animalieproduktionen, främst vad gäller mjölk med mycket kvävefixerande grödor och stallgödsel, vilket dock samtidigt ökar risken för växtnäringsläckage.
Jag menar också att det vanliga miljövänliga jordbruket ska fortsätta att sträva efter att minska sin användning av kemiska bekämpningsmedel. Redan använder svenskt jordbruk färre bekämpningsmedel än andra länder och i lägre doser. En ny miljöersättning till de bönder som kraftigt reducerar sin användning av kemiska bekämpningsmedel skulle betyda mer för miljön än om samma pengar helt satsades på ett utbyggt ekostöd till ett betydligt färre antal bönder, enligt min uppfattning.
Den aktuella diskussionen om grisar och griskött är också ett bra exempel på hur viktigt det vanliga miljö- och djuromsorgsvänliga svenska jordbruket är. Svenska grisar har det bäst i världen vad gäller utrymmen och halm i boxarna, låg antibiotikaansvändning, ingen salmonella, inga avklippta svansar eller fixerade suggor osv. Tyvärr har den svenska årsproduktionen minskat från nära 4 miljoner grisar 1995 till 2,5 miljoner idag, samtidigt som antalet årsgrisar i Danmark ökat från 15 till 25 miljoner...
Vill vi förbättra för de grisar vars kött vi äter måste vi uppenbart öka den svenska grisproduktionen, som gått ner från 100 % till ca 65 % av den svenska livsmedelsmarknaden, och här förs nu en mycket bra debatt. Att fokusera på de "ekologiska" grisarna som är nästan dubbelt dyra att producera och som står för någon % av marknaden kan visst göras, men då som en viktig nischproduktion.
Där försvarar jag världens mest framgångsrika miljövänliga vanliga jordbruk, det svenska, som inom världens strängaste miljö- och djurskyddslagar står för 95 % av livsmedelsproduktionen i Sverige. Det svartmålas tyvärr av naturskyddsföreningen och indirekt av de rödgröna partierna, när man nu sätter upp orealistiska mål för en politiskt styrd övergång till "ekologiskt jordbruk". Jag har respekt för ekokonceptet som är en viktig nisch/del av det svenska jordbruket och för fortsatt betydande statliga ekostöd, men min respekt gäller också fullt ut för det vanliga miljövänliga svenska jordbruket.
När jag försvarar det svenska jordbruket får jag naturligtvis motkritik från vänner av ekokonceptet som menar att jag kritiserar ekojordbruket. Det är faktiskt fel, jag försvarar det vanliga miljövänliga jordbruket från svartmålning. Däremot så kritiserar jag alltför högt tillyxade politiska mål för ekojordbrukets expansion i Sverige och världen från SNF och de rödgröna.
Jag läser nu (åter) till min glädje en rapport/artikel från Stockholm Resilience Centre och Stockholms Environment Institut signerad agronomen och professorn Johan Rockström, från oktober 2011, om hur världen når en hållbar livsmedelproduktion till år 2050.
Den redovisas på ett tydligt och bra sätt i en artikel i nättidningen Fria.
Jag delar i stor utsträckning de bedömningar som Johan Rockström gör, och som tillspetsas i intervjun.
"Närodlat, ekologiskt småjordbruk är inte lösningen för att klara av att mätta en växande befolkning utan att förbruka jordens naturtillgångar. Johan Rockström menar att vi är förbi det steget och måste börja tala om ett hållbart jordbruk för hela världen.
– I en övergångsfas kan vi inte möta de globala miljömålen genom ett strikt ekologiskt jordbruk över hela världen. Vi måste snabbt få in kväve och fosfor i de regioner som behöver det och då måste vi fortsätta utnyttja handelsgödsel."
"Lösningen för att öka skördarna är att tillföra mer fosfor och kväve till de regioner som i dag använder det i liten utsträckning. Och i regioner som Nordamerika, Europa och även i Sverige måste användningen av handelsgödsel minska."
"– I en övergångsfas kan vi inte möta de globala miljömålen genom ett strikt ekologiskt jordbruk över hela världen. Vi måste snabbt få in kväve och fosfor i de regioner som behöver det och då måste vi fortsätta utnyttja handelsgödsel."
Däremot kan Rockström och jag möjligen, men inte säkert, divergera om Sveriges fokus på vanligt miljövänligt jordbruk contra ekojordbruket, där han citeras så här:
"Hur ska man kunna förvalta det här hos vanliga människor och politiker som under de senaste åren fått inbankat i huvudet att det är ekologiskt, småjordbruk som är det hållbara?
– Det handlar om två saker. Det första är att inte göra misstaget att ta sig själv som referens för lösningen för hela världen. Bara för att Sverige har haft problem med det konventionella jordbruket, med övergödningen av vattendrag, så innebär det inte att det kommer skapa samma problem i Afrika. Där befinner man sig i en annan situation, med ett underutnyttjande av kväve, fosfor och vatten.
– Samtidigt måste vi använda oss själva som referens för förvaltningen här i Sverige. Och här stödjer jag en fortsatt omställning till ett ekologiskt lantbruk. Man kan i princip producera lika mycket och det blir en bättre kvalitet än från det konventionella jordbruket."
Jag stöder också fortsatt ekostöd och en tillväxt på marknadens villkor från dagens 4-5 % av produktionen. Däremot håller jag inte med om att ekojordbruket, utan tillförsel av mineralgödsel, producerar lika mycket. Produktionen är i snitt 30-40 lägre eller mer, och ojämnare. Ekokonceptet fungerar bäst i animalieproduktionen, främst vad gäller mjölk med mycket kvävefixerande grödor och stallgödsel, vilket dock samtidigt ökar risken för växtnäringsläckage.
Jag menar också att det vanliga miljövänliga jordbruket ska fortsätta att sträva efter att minska sin användning av kemiska bekämpningsmedel. Redan använder svenskt jordbruk färre bekämpningsmedel än andra länder och i lägre doser. En ny miljöersättning till de bönder som kraftigt reducerar sin användning av kemiska bekämpningsmedel skulle betyda mer för miljön än om samma pengar helt satsades på ett utbyggt ekostöd till ett betydligt färre antal bönder, enligt min uppfattning.
Den aktuella diskussionen om grisar och griskött är också ett bra exempel på hur viktigt det vanliga miljö- och djuromsorgsvänliga svenska jordbruket är. Svenska grisar har det bäst i världen vad gäller utrymmen och halm i boxarna, låg antibiotikaansvändning, ingen salmonella, inga avklippta svansar eller fixerade suggor osv. Tyvärr har den svenska årsproduktionen minskat från nära 4 miljoner grisar 1995 till 2,5 miljoner idag, samtidigt som antalet årsgrisar i Danmark ökat från 15 till 25 miljoner...
Vill vi förbättra för de grisar vars kött vi äter måste vi uppenbart öka den svenska grisproduktionen, som gått ner från 100 % till ca 65 % av den svenska livsmedelsmarknaden, och här förs nu en mycket bra debatt. Att fokusera på de "ekologiska" grisarna som är nästan dubbelt dyra att producera och som står för någon % av marknaden kan visst göras, men då som en viktig nischproduktion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar