fredag, november 29, 2013

Wiehe, Timbuktu, Bard

Musikartister uppfattas ofta som föredömen och deras fans går ofta i deras fotspår. Men de är inte alltid goda föredömen.

Mikael Wiehe ville i en låt för några år sedan hänga upp direktörer i en galge på närmsta torg, vilket ju skett i olika kommunistiska revolutioner genom tiderna.

Jason Timbuktu vill nu slå Jimmie Åkesson gul och blå i ett musiksamarbete med Kartellens Sebbe som går ännu längre.

Alexander Bard uppträder varje fredag i TV4:as tittarsucce Idol för miljoner unga tittare, men det hindrar inte honom för att " privat" på engelska  twittra till sina 10.000-tals följare på detta helt oacceptabla och hotfulla vis:

" Jag hatar (landets justitieminister) Beatrice Ask och hoppas att hon dör, långsamt och plågsamt. Hon är en fascistisk satkärring".

Media bedriver nu med all rätt kampanjer mot hot och våld mot sig själva och mot politiker. Vilken roll spelar då uttalanden som ovan av kända och etablerade artister. Jag ser mycket allvarligt på dem, vem vet hur de kan uppfattas.

Andra ursäktar dem och hänvisar till " den konstnärliga frihetem" . Visst finns den men måste ändå inte artisten själv sätta upp sina rimliga gränser?

Skicka en kommentar