En skogsvårdslag också i jordbruket med krav på max produktion?

Jag skrev igår ett blogginlägg om DNs artikelserie om skogsvårdslagen av Maciej Zaremba och om vår motion från 2009 om en lite friare skogsvårdslag.     

Idag skriver jag i  ATL ett debattinlägg på samma tema, grundat på motionen. Debattartikeln torde inte läggas ut på nätet, så ni hittar den här nedan.

Det är trots allt lite märkligt att staten pekar med hela handen i hur skogsbrukaren ska sköta sin skog - max avkastning - medan man i jordbruket pekar lika bestämt med andra handen - lägre avkastande ekoproduktion - genom uppställda politiska mål och generösa ersättningar.

Debattartikel i Dagens ATL:

Sverige sätter äganderätten högt och tror på ett liberalt samhälle där de enskilda individerna ges stor frihet att själva ta ansvar för att förvalta sin egendom. Detta säkerställer engagemang, ansvar och mångfald och leder till att olika sätt att t.ex. bedriva företagande som jordbruk och skogsbruk prövas mot varandra vilket garanterar utveckling och ständig förbättring.

Ändå agerar staten motsägelsefullt inom de gröna näringarna. Staten gynnar extensivare ”ekologiskt jordbruk”, men förbjuder extensivare ”ekologiskt skogsbruk”. Märkligt, men sant.

Det är mycket intressant att analysera skillnaden mellan hur staten behandlar den enskildes äganderätt till sin jord respektive skog. Grundregeln borde ju vara att den som äger sin mark själv avgör hur den ska användas och brukas.

Inom jordbruket styr staten mycket med morötter. Vill man bruka jorden extensivare med runt 40 procents lägre avkastning utan insatser av t.ex. handelsgödsel och med mycket arealkrävande gröngödslingsgrödor är det grönt ljus. Staten t.o.m. uppmuntrar markägare och brukare till mer lågavkastande ekoproduktion genom statligt uppställda mål för produktionsteknik och för offentlig upphandling,samt genom frikostig statlig rådgivning utan kostnad och genom betydande andra statliga bidrag.

Inom skogsbruket är den enskildes äganderätt mera begränsad och kringränd.

Är detta rimligt? Om samhället i övrigt tror på marknadsekonomi och frihet under ansvar och på äganderätten och på en mångfald i företagandet så borde väl detta gälla även för brukandet av jord och skog?

Vad är då orsaken till att staten pekar med hela handen i en riktning vad gäller skogsbruket – effektiv och uthållig produktion – och i en helt annan riktning i jordbruket – mer extensiv och ekologisk produktion.

I korthet ligger nog mycket av förklaringen i att staten velat säkerställa en hög och uthållig produktion av virkesråvara till skogsindustrin, där efterfrågan alltid varit hög. Och staten har inte litat till marknadskrafterna utan har i lag detaljreglerat hur ett intensivt skogsbruk måste bedrivas. Det är svårt att se varför inte lagen kunde ge en större frihet åt markägarna så att det fåtal som vill bedriva ett mer ”ekologiskt eller naturligt” skogsbruk också skulle få göra det på sin egen ägandes skog. Den produktionsminskning som skulle kunna bli fallet torde vara rätt försumbar och mångfalden skulle ju öka.

Inom jordbruket närmar sig nu en situation liknande den som skogsbruket varit i i alla tider, dvs. en hög och uthållig efterfrågan på mat och energi. Jag är övertygad om att grundfundamenten i marknadsekonomin, äganderätten och en fri handel, kommer att leda till ett ökat utbud av mat och energi när efterfrågan och därmed priset stiger. Däremot bör staten stimulera en sådan utveckling genom tydliga nya politiska mål, genom att ta fram en livsmedelsstrategi och genom att kraftsamla olika aktörers insatser i en gemensam riktning. Inte genom en "jordvårdslag" med krav på max avkastning.

Staffan Danielsson

riksdagsledamot (C)