torsdag, februari 18, 2010

Rösta fritt i riksdagen är frimodigt?

Johan Hammarkvist är en intressant ledarskribent i Norra Skåne(C) som nu skrivit om frimodiga riksdagsledamöter som röstar emot sitt eget parti och regering.

Jag har tidigare i några inlägg här skrivit om detta.

Visst ska en människa och en riksdagsledamot vara frimodig och orädd och driva och stå för sina åsikter!
Och i riksdagen är det mycket enklare att göra det i opposition när man ändå regelmässigt förlorar nästan alla voteringar.

Men om regeringens majoritet är liten och man tillsammans med övriga alliansledamöter vill ha en stark och handlingskraftig regering som klarar av att regera och sitta kvar, då blir det svårare.

Jag står självfallet bakom principen att det kan finnas tillfällen då man kan tvingas att rösta emot sitt parti och den regering man stöder. Och Hammarkvist lyfter korrekt fram att jag som enda riksdagsledamot i hela riksdagen röstade med kd i frågan om civilrättsliga äktenskap. Vilket inte fällde någon regering, dock. Och det finns vissa typer av t ex moraliskt/etiska frågor där det kan förekomma en friare röstning.

Det är också korrekt att jag både i frågan om signalspaning (FRA) och - kan jag tillägga - nu när det gäller att stå upp för den energiöverenskommelse som alliansen enades om för ett år sedan, har agerat starkt för att centerpartiets riksdagsgrupp enigt ska stötta sin regering.

Så även om det kan finnas frågor som gör att man kan rösta emot, eller kanske lämna, sitt parti, så gäller det för partier som vill kunna regera Sverige och vara regeringsdugliga att deras riksdagsgrupper tillsammans kan ta det ansvaret. Varje viktigt beslut där oppositionen fäller regeringen ger en svagare regering som snart kan falla. Därför ska det oerhört mycket till att i sådana frågor gå emot sin egen regering.

Johan Hammarkvist verkar uppenbarligen positiv till att några borgerliga ledamöter borde fällt regeringens signalspaningsproposition, så att oppositionen, som vill ungefär detsamma, hade fått igenom flera års fördröjning.

Nu diskuteras åter den energiuppgörelse där alliansen lyckades lösa upp svåra motsättningar och lotsa en oerhört betydelsefull uppgörelse genom riksdagen. Självfallet måste vi borgerliga riksdagsledamöter där både stå för beslutet i sin helhet - som är beslutat - och för de enskilda delarna.

Är det en frimodighet i sådana frågor som Johan Hammarkvist efterlyser, i så fall har vi en i grunden olika syn på det handlingsutrymme som finns för enskilda riksdagsledamöter vars parti är med och regerar Sverige med en knapp majoritet.
Om liberala riksdagsledámöter inte tillsammans kan kompromissa och samlat stödja sin regering utan allt oftare frimodigt röstar hit och dit, då blir borgerliga regeringar nog rätt sällsynta, tyvärr.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

6 kommentarer:

Michael sa...

Måtte Gud förlåta er politiker.

Jag skulle inte vilja vara i era skor

Anonym sa...

Alla kan nog vara överens att varje fråga måste bedömmas på sina egna grunder.

Ibland (dock sällan) är en fråga viktigare än andra, ibland så viktig att den kan upplevas som viktigare än prestigeförlusten i att en regering förlorar en omröstning.

Här har jag svårt att tro att vi i grunden tycker olika.

När det gäller förutsättningarna för demokratin och rättssäkerheten, och när en proposition läggs som i praktiken innebär statlig konfiskering av miljontals oskyldiga människors privata korrespondens, då handlar det om att stå upp för något som är viktigare än en Alliansregering.

Även för oss som varit borgerliga sympatisörer hela livet.

Här däremot tycker vi tydligen ganska annorlunda.

Detta handlar inte om huruvida Sverige ska bedriva signalspaning, det handlar om vilka METODER ett samhälle som aspirerar på att värna om grundläggande respekt gentemot sina medborgare, ska tillåta sig.

Mvh

Mikael

Mikael Nilsson sa...

:

Inser du att du argumenterar för att ett beslut ska fattas trots att en majoritet i riksdagen är emot det?

Som du beskriver det räcker det ju att mer än hälften av alliansen är överens, så ska resten följa med.

Det vill säga: beslut i riksdagen ska fattas med 26% majoritet.

Jag tycker att det är ett problematiskt synsätt, om man säger så.

Staffan Danielsson sa...

du spetsar då till det, Mikael...
´
Det gäller ju alltid att i ett parti, en regering eller en förening att finna så brett förankrade beslut som möjligt.

Hårddrar man ändå beslutsfattandet i svåra frågor där beslut måste fattas, så innebär demokrati att majoriteten vinner, inte minoriteten. Styrs vi av en diktatur kan en mycket liten minoritet vinna hela tiden.

Även detta är ju mycket problematiskt, Mikael, vilket vi säkert är överesn om..!

Mikael Nilsson sa...

Min poäng är att man måste vara försiktig med hur man går från 49% till 51%. Jag kan tycka att de rena utpressningsmetoder som användes på sina håll i FRA-frågan borde vara straffbara.

Om man inte kan övertyga någon i sak, eller förhandla sig fram till en lösning, så får man faktiskt ge sig.

Ser du inte själv att den här "till varje pris eniga"-attityden är ett demokratiskt problem?

Johan T sa...

Staffan, eftersom du nu på nytt tar upp varbölden FRA:

SvD skriver att inkopplingen av kablarna dröjer. Förutom att det luktar inkompetens och ineffektivitet (lagen var tänkt att träda i kraft redan 2006), väcks andra frågor. Datainspektionens särskilda tillsynsuppdrag som ska vara avslutat redan i slutet av november i år bör rimligen förlängas.

Tycker Centern att det är i sin ordning med den tidtabell som nu ligger fast? Måste inte DI:s särskilda uppdrag förlängas med ytterligare ett år? Förutsättningarna har ju ändrats, eller hur?