Jag har stor respekt för nationalekonomen och riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson.
För 20 år sedan var hon en av få ekonomer som insåg och argumenterade för det svenska jordbrukets behov av likvärdiga förutsättningar med sina konkurrentländer, i polemik med horder av ekonomer med klassiskt liberala åsikter som krävde en ensidig svensk avreglering. Principiellt korrekt, kanske, men med förödande konsekvenser om det fullt ut hade genomförts. Genom 1990 års nästan eniga jordbruksbeslut gick Sverige före, och hade inte EU-inträdet 1995 återställt ordningen så hade jordbruket knäckts och krisat.
Anne-Marie Pålsson är en stark och självständigt person med stor integritet. Hon har egna uppfattningar och hon driver dem. Det är bra, även om hon kanske upplevts som väl egensinnig av moderaternas gruppledning i riksdagen, med uppgift att hålla ihop riksdagsgruppen så att regeringen kan få stöd av sina 178 riksdagsledamöter i omröstningarna.
Hon nöjer sig nu med 8 år i riksdagen och går vidare till nya utmaningar, som säkert kommer att dyka upp. Riksdagen borde ha mer självständiga politiker som - oberoende av parti? - håller bättre koll på regeringen än idag och som röstar mera efter egen övertygelse än efter vad nuvarande majoritetsregering föreslår, menar Anne-Marie.
Att riksdagsledamoten skulle ha en en större egen kassa för uppgiften, och att riksdagsgruppen skulle ha en mer egen ekonomi kan ju diskuteras och lär göras.
Men att riksdagsledamöter oberoende av parti mer tillsammans skulle granska regeringen och mindre rösta igenom regeringens förslag till riksdagen, det är en väl idealistisk uppfattning, tycker jag.
Varför har socialdemokraterna med vårt proportionella valsystem så skickligt kunnat dominera svenska politik i snart 100 år? Genom ledamöter med individualistiska böjelser som ständigt röstat efter personlig övertygelse? Glöm det. S har alltid följt sin regering och röstat igenom dess förslag.
En uppmaning till riksdagsledamöterna att rösta efter övertygelse skulle sannolikt främst följas av borgerliga ledamöter, och snabbt leda till en blodrödgrön regering (v-s-mp).
Jag är en varm anhängare av nuvarande borgerliga regering och av den i Högfors födda Allians för Sverige. En regering kan påverka och överleva endast om den uthålligt kan samla en riksdagsmajoritet för sina förslag.
Börjar den förlora viktiga omröstningar tvingas den snart att avgå. Om 4 borgerliga ledamöter röstar med oppositionen så vinner den.
Jag skulle vilja jämföra med när man röstar. Inget parti matchar ju våra åsikter som hand i handske, utan man får välja det parti som ligger närmast sin egen uppfattning.
Samma sak är det som riksdagsledamot. Du gillar inte din egen regerings alla förslag, som mejslats fram i ett samspel ínom regeringen och med riksdagsgrupperna. Du kan påverka i den dialogen, främst inom ditt eget utskott.
Men det ska väldigt mycket till för att du ska rösta emot och fälla den majoritetsregering som väljarna röstade fram, och som de borgerliga väljarna vill ska vara stark och regeringsduglig.
Det är en sak att en minoritetsregering ibland tvingas lägga fram förslag man inte gillar, eller t o m förlora en del omröstningar. Men skulle en majoritetsregering börja förlora närmar sig snabbt en regeringskris och kanske ett nyval. Regeringen har misslyckats och folket kanske röstar fram en annan regering som kan vara mer regeringsduglig...
Jag ser att mina riksdagskollegor Johan Linander och Göran Pettersson också kommenterat detta
Läs även andra bloggares åsikter om politik, regeringen, alliansen, centerpartiet, moderaterna, folkpartiet, kristdemokraterna
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
När omröstning gäller en fråga som partiet/partierna i regeringsställning har drivit innan valet håller jag med dig. Om ledamöter röstade efter eget huvud "hela tiden" skulle det bli kaos i riksdagen.
När omröstningen gäller en större fråga som man INTE deklararade sitt ställningstagande till innan valet (eller hade motsatt uppfattning om) tycker jag att den enskilde ledamoten bör ha betydligt större frihet, t.o.m. skyldighet att agera mer självständigt. T.ex. i FRA frågan...
Problemet är väl att partierna inte har någon "övertygelse"
De Sossar, Moderater, Centerpartister, m fl partier vi har idag har ju alla gett upp sin"övertygelse" för att få sitta vid makten - de har alla i princip offrat sina kärnfrågor för att få regeringsmakt
Man anpassar sina partiprogram efter vad man vinner röster på, inte efter någon övertygelse om vad som är "rätt" eller "fel"
Det senaste exemplet var väl MP som på sin stämma inte ens tog upp Kärnkraftsfrågan för att det skulle kunna riskera möjligheterna att få ministerposter
Vad ska de med ministerposter till när de inte har några "hjärtefrågor" att driva?
Men i vilken utsträckning kan egentligen "du" påverka regeringens politik via utskotten? Vad hon hävdar i sin arikel på Newsmill är ju bl.a. att påverkansmöjligheterna är mindre än vad man vanligen föreställer sig(d.v.s. egentligen vad hon själv tidigare föreställt sig).
Skicka en kommentar