fredag, januari 16, 2009

Vett och etikett i riksdagen - det du Astudillo och Bodström!

Jag förstår statsrådet Littorin, han har tålt mycket och någonstans går gränsen.

Jag vill uppmärksamma två saker till i anslutning till riksdagens debatter.

För det första: Vi riksdagsledamöter har i vår kontroll av regeringen bl a rätt att interpellera obegränsat antal gånger till statsråden, och varje gång ska ministern inom ett antal dagar skriva ett tydligt svar samt infinna sig till en interpellationsdebatt. I den debatten har t ex Luciano Astudillo - om det är han som ställt interpellationen - 4 plus 4 plus 2 minuter på sig att debattera. Varje riksdagsledamot i övrigt har rätt att också delta i debatten med 4 plus 2 minuters inlägg.
Som alla förstår skulle oppositionen om den ville kunna låta ett statsråd tillbringa hur mycket tid som helst i kammaren. Efter en lite seg start har socialdemokraterna börjat utnyttja den möjligheten och har skickat fram ett antal debattörer som ständigt interpellerar om oftast samma saker; Luciano Astudillo, Patrik Björck, Monica Green, Peter Hultkvist, Sven-Erik Österberg och flera till. Favoritmålet är just arbetsmarknadsministern som säkert - skulle jag tro - får lägga mer tid i sitt parlament än någon annan minister i vår omvärld. Oftast tröskas ständigt samma frågor om och om igen.
Interpellationsinstrumentet är en utmärkt rättighet för oss i riksdagen, men det bör självfallet utnyttjas med omdöme...., nog sagt om detta.

För det andra: I riksdagens debatter debatterar av hävd ledamöterna med varandra genom att rikta sig till talmannen, och i många decennier har ledamöterna benämnts med sina hela namn och statsråden har kallats statsråd eller minístern, ofta åtföljt av namnet. Motivet som jag har förstått det har varit att visa respekt för Sveriges Riksdag och för det uppdrag som de som valts in där eller som blivit statsråd har.

Thomas Bodström och andra s-statsråd uppskattade den titulaturen på s-regeringens tid, och dåvarande oppositionen visade - vill jag minnas - respekt för kammaren och statsråden genom att använda språkbruket enligt ovan.

Nu har situationen förändrats. Många tidigare statsråd med Thomas Bodström i spetsen har väldigt svårt med att få ordet statsråd eller minister över sina läppar när de debatterar. Förre justitieministerns härskartekniker mot statsrådet Ask skulle faktiskt kunna bilda skola, enligt min uppfattning. Istället duar man gärna fritt och använder inte ens hela namnet utan bara efternamnet. Det är klart att nya talanger som Astudillo (för att använda samma teknik) tar efter, han benämner vanligen statsrådet Sven-Otto Littorin för Littorin, på ett nästan föraktfullt sätt. Tex "Det siffertricksande som Littorin ägnar sig åt lämnar ingen trygg." Och idag tror jag att han sa ungefär att "Littorin är ju känd för att använda kreativ bokföring både i det privata och i politiken".

Det är möjligt att vi ska alla börja debattera på detta modernare sätt, men jag är tveksam. Det är möjligt att jag redan efter 4 riksdagsår blivit för debattkonservativ, men jag tror faktiskt att det har ett värde att i riksdagsdebatterna respektera varandra och de viktiga uppdrag som jag menar att både riksdagsledamöter och statsråd har.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,
Skicka en kommentar