Det är bra att striderna upphört, och att eld upphör avtal undertecknats. EUs ordförandeland Frankrike och dess president har lett det arbetet. Avtalet verkar ha tillgodosett rysslands villkor i mycket hög utsträckning.
Det är gravt allvarligt och mycket folkrättsligt besynnerligt att tungt beväpnade förband från Ryssland har gått över gränsen till grannlandet Georgien och åker runt i städer och på vägarna där. (plus att man bombat flygplatser och städer med mera).
Att Ryska styrkor fanns i Sydossetien - en del av Georgien - som fredsbevarare...var OK, men den väldiga uppladdningen sedan rätt länge och sedan inmarschen in i Georgien och attackerna där är ytterligt allvarligt.
Georgien förtjänar sannolikt också kritik för sitt försök att ta kontrollen över Sydossetien och hur beskjutning och angrepp på staden Tschinvali skedde.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Jag vill inte läsa om det här. Jag vill veta varför du Staffan ljuger om Aaron Israelssonhttp://staffandanielsson.blogspot.com/2008/06/expressen-federley-r-en-bg-som.html
Så när får vi ett territorial- eller insatsförsvar att tala om?
Ryssland kunde inom några timmar sätta in en division, och inom någon dag vad som verkar vara en eller två till. Och detta i ett andra klassens militärdistrikt. Det är vad jag kallar insatsförsvar...
Hur många operativa divisioner (alltså inte hemvärn) kan Sverige sätta in i Sverige inom 48 timmar?
Tänker den värderade riksdagsmannen nedlåta sig till att svara på en simpel medborgares (som ej lyfter 52900 i månaden) fråga?
(Arvid, samma som ovan)
Hej Arvid
Ryssarna hade laddat upp för det här rätt länge, så beredskapen var nog mycket god. Sveriges försvar är självfallet litet i jämförelse med Rysslands, vare sig man räknar i brigader, divisioner eller insatsbataljoner.
Ryssland satsar liksom USA kanske 4-5 procent av sin BNP på försvaret, medan många länder i västeuropa ligger på mellan 1 och 2procent av BNP. För 20 år sedan avsatte Sverige ca 2,5 procent av BNP till försvaret och det har idag sjunkit till drygt hälften. Sverige låg för 20 år sedan väl till i en nordisk jämförelse, men ligger idag på samma nivåer som Finland och Danmark och lägre än Norge. Detta är en utveckling som bör analyseras i ett långsiktigt perspektiv. Min uppfattning är att Sverige ska ha ett försvar i nivå med länderna i vår omvärld, och att därför ev. ytterligare nedskärningar bör övervägas noga.
Enligt försvarsminister Tolgfors (som får massor av kritik han faktiskt inte förtjänar) på DN Debatt består Sveriges armé av 60.000 man. Av dessa är hälften hemvärn. Dagens hemvärn är fantastiskt mycket bättre än gamla tiders kaffesörplande gubbar i vadmalsuniformer, men man kommer inte ifrån att de ändå är lätt infanteri, något slags milisstyrka på sin höjd. Ksp och grg kommer man inte långt med.
Den andra halvan är den reguljära armén som består av 30.000 man. Av dessa är två tredjedelar så kallade resursförband (tankarna går till "resursklasser" på sämre högstadieskolor) som alltså inte kan mobiliseras. Alls.
Vad som kan mobiliseras är 10.000 soldater, vårt så kallade insatsförsvar. Detta kan sättas in efter ett års (!) mobilisering, allt enligt försvarsministern.
Det mobiliserar alltså sisådär 20 gånger så långsamt som det föraktade förrådställda invasionsförsvaret.
Kan man anse att detta är rimligt när man har årliga utgifter på nästan 40 miljarder?
Det där sista var för övrigt en retorisk fråga.
Jag tolkar ditt svar ovan som att du menar att ytterligare nedskärningar innebär att vår krigsmakt blir svagare än våra grannländers. Jag menar att vi för länge sen redan passerat den punkten och att Sverige blivit ett säkerhetspolitiskt svart hål som suger till sig faror och risker.
Vidare pekar du på att andelen av vår ekonomi som vi avsätter för att hävda våra intressen militärt är lägre än vad andra länder gör. Jag tolkar det som att du menar att krigsmaktens stora problem är att budgeten är för snålt tilltagen?
Själv är min uppfattning den motsatta: krigsmakten är våldsamt ineffektiv med sina tilldelade medel och det har inte funnits någon politisk vilja att åtgärda detta. Inte sedan ungefär försvarsbeslut 1968, antagligen för att politikerna sen dess varit mycket mer intresserade av socialpolitik än säkerhetspolitik. Nåväl.
Det mest fundamentala problemet är dock att vi saknar en seriös säkerhetspolitisk strategi och analys. Detta är i och för sig inget nytt: FB48's analys gällde i princip oförändrad fram till FB96, och analysen sen dess har varit så fundamentalt naiv och felaktig att den får FB25 att se upplyst ut.
Men om man släpper budgetfrågan och går på väsentligheterna borde man ju först fråga sig vilket hot som finns, av detta se vilka förband som behövs och först efter detta fastställa en budget, i stället för att göra tvärt om.
Hur stor anser du att armén bör vara för att möta dagens hot? Om man bara tittar på ska vi säga "fältarmén" (alltså ej hemvärnet)? Alltså kvalificerade rörliga slagkraftiga splitterskyddade förband som kan mobiliseras inom rimlig tid, en vecka kanske.
En motoriserad och eller mekaniserad infanteribrigad? Två? Fem? Tio? Tjugo?
Om du tycker min kommentar var lång och pladdrig (så har du kanske rätt) och du behöver självklart inte kommentera alltihopa. Men just den sista frågan, hur många moderna mobiliseringsbara brigader vi bör ha, skulle jag vilja ha ett i alla fall grovt tillyxat svar på.
Slutligen vill jag säga att det är imponerande att du faktiskt besvarar kritik på din blogg, trots att kritiken ibland är lite magsur. Det är det knappast alla politiker som gör. :)
Skicka en kommentar