första motionen -rätt till dödshjälp och livstestamente!

Ni skriver vi motioner, ofta alldeles för många....i vart fall de andra...I opposition skrev jag några år nog runt 30 motioner, i majoritet förra året minskades det till dryga tio. I år får vi se, naturligen kan jag arbeta mera inifrån genom bättre kontakter med regeringen vilket minskar motionsbehovet mycket. Samtidigt är en motion en möjlighet att föra vidare tankar och förslag från mina väljare och mig, som sedan måste behandlas av utskottet och riksdagen (låt vara att de formellt sett regelmässigt avslås, dock kan de ändå göra avtryck).

Här är kärnan i min långa första motion till årets riksdag, en motion lagd med mycket stort allvar;

SvD 19 oktober 2005; artikel av Anna-Lena HaverdahI;
” sex år levde han som fånge i sin egen totalförlamade kropp. Nu är han död. I lördags fick 35-årige Joakim Alpgård hjälp att ta sitt liv på Dignitas självmordsklinik i Zürich."

SvD; "Han berättar om sitt senaste besök hos neurologen:
– Läkaren sa, nu Mats har du ingen vanlig MS längre. Nu är den progressiv. För mig är nästa steg ryggläge och sedan blir det svårare och svårare att andas. Vem fan vill ligga så?
Han pratar stötvis. Muskulaturen i tungan är delvis förtvinad av sjukdomen, konsonanterna och vokalerna stockar sig i munnen. Jag får ofta be honom prova en gång till, litet långsammare, så att jag förstår.
Ett år har gått sedan Mats för första gången hörde talas om den schweiziska självmordskliniken Dignitas.
– Jag läste en artikel och kände direkt att jag ville dit. Ännu så länge är jag klar i huvudet och kan fatta mina egna beslut. Vem vet hur det är om ett år eller två."

SvD 4 nov 2003, ur en artikel av Gunilla von Hall;
” Den 19-årige Vincent Humbert totalförlamas och blir blind och stum efter en bilolycka. Ändå lyckas han med handtryckningar skriva en bok om att få dö i ett land där dödshjälp är strikt förbjuden - och till sist blir det som han vill. Förra veckan började rättvisans kvarnar mala i vad som blivit känt som "Humbert-affären", en tragedi som fängslar Frankrike.
På väg hem en septemberkväll 2000 kör 19-åriga Vincent Humbert av vägen. Kraschen är svår, och Vincent blir liggande i koma i nio månader.
När han vaknar upp går den fasansfulla sanningen upp för honom: han är totalförlamad, kan varken prata, se eller känna smaker och lukter. Hörseln är nästan borta. Det enda han har i behåll är en väl fungerande hjärna.

Elin Timander, uppsats på nätet;"Nästan 70 % av svenskarna anser att aktiv dödshjälp ska tillåtas för dem som själva önskar det. Det visar en Sifo-undersökning som Svenska Dagbladet låtit göra. Knappt 20 % säger nej och 13 % är tveksamma av de tusen svenskar i skilda åldrar som har tillfrågats. I politiken är dödshjälpfrågan verkligen tabulagd. Det är inget parti som förespråkar aktiv dödshjälp i sitt program. Det är heller inget parti som tar riktig ställning i frågan och man kan ju fråga sig varför. I Sifoundersökningen visar det dock att moderaterna är klart mer positivt inställda än de som röstar på centerpartiet.”

Citaten ovan tar plats men ger en bild av varför jag landar i slutsatsen att vi idag – år 2007 – mycket allvarligt bör överväga en rätt till dödshjälp under noggrant specificerade förutsättningar, och rätt att skriva ett livstestamente. Genom att fortsätta att förneka dessa möjligheter för dem som i specifika situationer vill ha möjlighet till detta tar staten på sig ett mycket stort ansvar. Jag är också fullt medveten om det stora ansvaret för staten/riksdagen/oss ledamöter om vi efter utredning landar i de förslag jag vill ha mycket allvarligt övervägda.

En människa i livets slutskede, eller med svåra plågor och där sjukvården tömt sina resurser, bör under specifika förutsättningar rimligen ha rätt till dödshjälp. Det är ovärdigt att samhället tvingar en döende människa kvar på plågans bädd, eller hänvisar henne till egna initiativ eller till att resa utomlands.
En undersökning av Svenska Landstingsförbundet har visat att tre av fyra tillfrågade var för dödshjälp. Det är angeläget att dagens totala förbudslagstiftning i frågan ses över. En grundlig utredning behövs där bl a medicinska, juridiska, etiska och allmänmänskliga aspekter beaktas.

Enligt gällande lag har en patient rätt att avstå från en föreslagen medicinsk behandling. Problem uppstår i livets slutskede då patienten inte längre är kontaktbar. I det läget bör en tidigare dokumenterad viljeyttring få föra patientens talan.
En sådan juridiskt bindande viljeyttring ska garantera rättstryggheten för både patient och läkare. Detta bör omgående utredas.

Staffan Danielsson
Riksdagsledamot (c)