medborgarlön....?

Två makar ifrån kinda kommun i Ög hudflängs nu i spalterna, de anser sig oförmögna att arbeta och har erhållit socialbidrag - ibland fullt, ibland delvis - i många år.

De lever under små omständigheter och har utvecklat en egen argumentation för varför de inte kan arbeta.

Socialnämnden i Linköping, där de tidigare bodde, försvarar sig med att man gjort allt men misslyckats, och att Sveriges sociallagstiftning inte tillåter att folk hungrar eller kastas ut på gatan.

Visst ska man som medborgare arbeta eller vilja arbeta som grundprincip. Samtidigt har vi en verklighet där över en miljon människor är utanför arbetsmarknaden, som t ex förtidspensionärer eller långtidssjukskrivna.

Tänk om detta par ovan istället för att visa hur de skadas av arbete hade argumenterat för sina rýgg- eller andra smärtor, verkliga eller upplevda. Då "fungerar systemet" på gott och på ont, och någon principiell diskussion hade ej uppstått.

Jag har haft en öppenhet för att diskutera kring om rätten till socialbidrag - efter individuell prövning i varje fall - kunde förenklas till ett lågt grundbelopp utan sådan prövning när behoven är små.
Det finns argument för detta, men också motargument.