LRF och jämställdhet...

Att yttra sig om jämställdhet i gränslandet av det politiskt korrekta är "livsfarligt". Jag tar risken med följande små funderingar, med utgångspunkten i en Land-artikel att LRF har svårt att leva upp till sin stolta målsättning att 35 procent av de förtroendevalda bör vara kvinnor. Det finns inte kvinnor tillräckligt att få tag i, och de som finns får ofta för många anbud.

LRF har kraftigt ökat sitt medlemsantal det senaste decenniet, vilket rätt mycket beror på att många skogsägare med all rätt blivit medlemmar, därtill är det allt vanligare att båda makarna/samborna står för var sitt individuellt medlemskap. Av jämställdhetsskäl, kanske, men också för att LRFs förmånliga medlemsförsäkringar talar för detta.

Av de många LRF-medlemmar som engagerar sig i rörelsen, går på möten osv är ett starkt dominerande antal män. Orsaken är att dessa oftast är mest aktiva i lantbruksföretagandet, och mest aktivt följer medlemstidningen, går på möten osv. Oftast är det kvinnan som arbetar utanför gården.

Det finns många kvinnor som är aktiva i lantbruksföretaget och som tar mycket aktiv del i LRF-möten och som förtroendevald. Det är utmärkt och dessas antal har ökat kraftigt de senaste decennierna ifrån en extremt låg nivå.

Men målet att 35 procent av de förtroendevalda i LRF ska vara kvinnor är enligt min enkla mening högt satt, med tanke på att medelprocenten kvinnor på LRF- föreningsmöten nog snarare ligger på....., tja...10 procent. (Motbevisa mig gärna!)Att då "kvotera" in 35 procent till uppdragen kan då bli svårt, en hel del engagerade män accepterar nog - ja, en del säkert motvilligt... - att stå åt sidan men det kan vara svårt att hitta tillräckligt många kvinnor. Vilket Land konstaterar.

Jag delar uppfattningen att det är en styrka med båda könen i styrelser, och även att det säkert behöver vara flera kvinnor. Men samtidigt är det också en styrka i att ta vara på engagemanget hos de medlemmar som engagerar sig i LRF, och verkligheten kommer man aldrig ifrån.

Har jag rätt i min tioprocentssiffra, ja säg att det är 15 procent, då, så innebär ändå LRFs målsättning en positiv särbehandling som kan var svår att uppfylla på grund av brist.

Någon slutsats av detta...? Tja, att 35-procentsmålet är högt satt med tanke på verkligheten, inget annat. Och att t ex en fjärdel kvinnor i olika bondestyrelser ibland kanske kan ses som ett rätt hyggligt och inte enbart dåligt resultat..?

Jag slutar nu, inser att jag nog gått alldeles för långt och står vidöppen för konstruktiv kritik.