Mer domstolsprövning i Djurskyddslagen! IP-debatt med Bucht!

Jag ställde för lite sen en interpellation om djurskyddslagen till landsbygdsminister Sven-Erik Bucht.

Jag vill att frågor om tvångsomhändertagande om djurbesättningar i norrmalfallet ska avgöras i domstol (tingsrätt), inte som idag av länsstyrelsen med möjlighet att i efterhand överklaga till förvaltningsdomstol som endast prövar i form, inte i sak. Och jag vill att OM tingsrätt beslutar om tvångsomhändertagande/djurförbud ska lantbrukaren själv om möjligt få sälja/slakta sina djur.

Jag skrev en artikel i Land lantbruk.

Och dagen innan debatten skrev jag på min blogg och i några facebooksgrupper och lade ut svaret från landsbygdsministern och efterlyste synpunkter. Jag fick in rätt många intressanta sådana och lovade i debatten att lägga ut en del här på bloggen, se nedan och läs gärna och kommentera gärna! (det finns goda poänger, rättsäkerheten måste förstärkas för djurägarna enligt min uppfattning. Och länsstyrelsernas och djurskyddsinspektörernas alldeles för stora makt måste begränsas och underställas domstol för avgörande långt mer än idag).

Här är länk till riksdagsprotokoll och web-TV.

Sydsvenskan har skrivet flera bra artiklar om länsstyrelsernas övermakt vid tvångsomhändertagande, tyvärr låst.

*  Carina Hedberg sa...

Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht vet bevisligen inte vad han talar om men det vet däremot jag!

Liksom det är skillnad på föreskrifter och föreskrifter är det också skillnad på domstolar och domstolar.

Det är som sagt var skillnad på föreskrifter och föreskrifter då regeringsformen till sin
ordalydelse om bemyndigande enbart avser regeringens föreskrifter.
Förtydligande:
Riksdagen föreskriver genom lag och regeringen föreskriver genom förordning
medan myndighetsföreskrifter kan ges betydelse vid en prövning men får aldrig helt
eller i detväsentliga utgöra brottsbeskrivningen på en straffbelagd gärning då
kommuner och förvaltningsmyndigheter inte har bemyndigande att meddela
föreskrifter med rättsverkanav brott.

Domstolar är ett samlingsuttryck för 80-talet domstolar som finns i Sverige.
De domstolar som handlägger överträdelser av lagen är Tingsrätt, Hovrätt och Högsta Domstolen. Avgöranden tas enligt brottsbalken och bland andra djurskyddslagen.
De allmänna förvaltningsdomstolarna handlägger förvaltningsmål och avgöranden tas enligt förvaltningsprocesslagen och djurskyddslagen MEN de är inte behöriga att ta avgöranden i skuldfrågan.

Genom att medborgarna har möjlighet att överklaga myndigheters beslut till allmän förvaltningsdomstol kan domstolen pröva hur en myndighet har tillämpat reglerna. Som en följd av domstolsprövningen skapas också en praxis för myndigheterna.

Prövningen i de allmänna förvaltningsdomstolarna som är Förvaltningsrätt, Kammarrätt och Högsta Förvaltningsdomstolen genererar enbart praxis åt myndigheter och skuldfrågan prövas aldrig.

Djurskyddslagen är en specialstraffrättslig lagstiftning och ligger utanför brottsbalken som enbart handlägger de allra allvarligaste djurskyddsmålen där lidande för djuren kan
konstateras. Straffskalan har skärps flera gånger därför djur ska inte behöva utsättas för djurplågeribrott innan kontrollmyndigheten kan ingripa.
Därmed är det inte sagt att kontrollmyndigheten får åka omkring och omhänderta djur hur
som helst. Det finns villkor som ska vara uppfyllda innan omhändertagande får ske.

Det är nämligen tänkt att försumliga djurhållare ska kunna ställas till straffansvar på ett
mycket tidigare skede än vi djurplågeribrott.
Men det blir ju ingenting med det när kontrollmyndigheten medvetet sätter
djurskyddslagen ur spel och underminerar rättsväsendet.
Överträdelser av lagen prövas inte i förvaltningsdomstolarna och förvaltningsärenden
prövas inte i Tingsrätten, Hovrätten och Högsta Domstolen.

Inhibition kan inte begäras på ett redan verkställt beslut. Inhibition kan inte heller begäras på stående fot när omhändertagandet helt plötsligt ska verkställas.

Enligt kontrollmyndigheten kan de således anklaga vem de vill för vad de vill precis när de vill och sedan är det upp till djurhållaren att bevisa motsatsen vilket är en omöjlighet eftersom skuldfrågan prövas inte i de allmänna förvaltningsdomstolarna. Den utpekade får inte en enda möjlighet till sitt eget försvar. Detta gäller även förelägganden i alla dess former och djurförbud.

Djurhållare som berörs står "bakbundna med ögonbindel och munkavle" och tvingas se på när både egendom och livsverk försvinner bort i enorma omkostnader vid omhändertaganden av djur utan att den lagenliga skulden har fastställts. Ingen djurhållare vet egentligen varför omhändertagandet händer eller varför de meddelas djurförbud.

Landsbygdsministerns bedömning är käpp rätt åt h-lvete och någon bra balans mellan intressena är där absolut inte.
Har mer att säga men känner att det hinns inte med nu.

Carina Hedberg 0734 - 40 84 91

*  Carina Hedberg sa...

Att undanröja vad som uppsåtligen vid myndighetsutövning genom handling och underlåtenhet åsidosatts vad som gäller för kontrolluppgiften genom att införa "En ny modern djurskyddslag" är inte att föra folkets talan.

Det är att genom lag fastställa den felaktiga praxis som Länsstyrelserna mycket målmedvetet utarbetat sedan övergången den 1 januari 2009, nämligen att göra jordbruksverkets myndighetsföreskrifter till lag.

Jordbruksverkets föreskrifter faller inte under straffbestämmelserna och får således inte ligga till grund för ytterligare och mer ingripanden åtgärder.

Förelägganden och förbud, förelägganden och förbud förenat med vite, förelägganden och förbud förenat med löpande vite, omedelbara omhändertaganden av djur, omhändertaganden av djur, djurförbud, baseras oavkortat på jordbruksverkets föreskrifter.

Under dryga nio års tid har Länsstyrelserna i samarbete med de allmänna förvaltningsdomstolarna utarbetat praxis utanför lagens ramar för egen vinning och som fått katastrofala konsekvenser för både djur och djurhållare.

Länsstyrelserna finner det inte som meningsfullt att anmäla till åtal eftersom förundersökningen bara läggs ned vilket inte är så konstigt eftersom det finns inget underlag för väckande av åtal därför jordbruksverkets myndighetsföreskrifter är inte lag.

Då anses det att i "den nya moderna djurskyddslagen" ska det bli bötesbelagt att bryta mot myndighetsföreskrifter. Därefter vill man införa sanktionsavgifter istället för straff vilket medför att fokus flyttas ifrån polis, åklagare och domstolar till kontrollmyndigheter.

Då har vi fått ett tjänstemannastyre som bedriver en stat i staten där djur och djurhållare är helt utlämnade till enskilda tjänstemän/kvinnor att bestämma över hela existensen.

Detta är redan ett faktum och vad Länsstyrelserna åstadkommit sedan övergången

Länsstyrelserna är tillsynsmyndighet över alla djurhållare oavsett omfattning. De är också tillsynsmyndighet över veterinärer, djurkliniker och djursjukhus, Vidare är de också tillsynsmyndighet över djurtransporter i ekonomisk verksamhet. Länsstyrelserna ska också fr om den 1 juni 2018 dessutom verkställa de egna myndighetsbesluten och får vid behov begära handräckning av polismyndigheten. Det samma ska tydligen gälla för att Länsstyrelserna ska kunna gå in och ut som de vill i de privata bostäderna.

Att klubba igenom "den nya moderna djurskyddslagen" är detsamma som att bejaka fel och bristfällig myndighetsutövning där varken djur eller djurhållare är skyddade genom lag.

* Inger Oja sa...

Snälla Staffan ring mig. Jag kan berätta om min vän Lotta Törnqvist som fick 40 djur omedelbart omhändertagna tillföljd av en lögnaktig hullbedömning som veterinären gjorde 3 dagar innan omhändertagandet. Veterinären har sedan fällts i veterinärsansvarsnämnden och förvaltningsrätten och båda instanserna har fastställt att veterinären ljugit. De stal djuren på en lögn och Loyta utsattes för extrem stress som gjorde att hon dog 3 år senare. 0708548655

*  Göran Andersson sa...

Bra Staffan att du tar tag i detta. Bucht svarar på dina frågor på ett fegt politiskt korrekt sätt, han VET att det inte alls fungerar med länsstyrelsernas djurskyddstillsyn, men han vågar inget göra med hänsyn till att detta skulle kunna vara riskabelt för hans politiska karriär.
Vi i föreningen Djurägarna Sverige har länge försökt få till stånd ett möte med Bucht för att få förklara hur katastrofalt illa djurskyddstillsynen fungerar, men han nobbar, "kalendern är full" fråga honom varför han inte vill ta emot en delegation som vill larma om allvarliga missförhållanden i svensk statsapparat? är det för att missförhållandena kallas för "djurskydd" ? Fråga om han accepterar att djur behandlas mycket illa, i samband med detta som kallas djurskyddsingripanden? Fråga varför han inget vill veta om ren och skär korruption i den här "branschen" om saltade fakturor om rent och skärt djurplågeri under täckmanteln "djurskydd" ställ frågan som vi gjort utan att få svar, kan han tänka sig en gedigen utredning av den här verksamheten utan ett förbeställt resultat att allt fungerar jättebra. Fråga om han tror att nuvarande upplägg på djurskyddstillsynen är förenligt med livsmedelsstrategin? Fråga om det inte vore lämpligare med en djurskyddstillsyn som är inriktad på att avhjälpa fel istället för att finna felen med förstoringsglas om det behövs i syfte att "sätta dit" djurägaren. Det finns massor med exempel på fall som gått alldeles fel vilket drabbat både djur och djurägare, fråga varför Bucht vill sopa under mattan. Vi har en totalt rättslös statlig djurskyddstillsyn, som är djupt samhällsfarlig, varför vill han mörka detta? Jag har pratat med en bonde i Kalix inte alls långt från där Bucht är bosatt, där störtade man in för tre år sedan tror jag det är och sköt ihjäl alla djur med hänvisning till att de skulle varit väldigt magra och lidande, den svårt chockade bonden fick hjälp av en tuff släkting att få iväg merparten av de runt 45 djuren på obduktion, den visade att Länsstyrelsens påstående varit helt felaktigt, men ändå förlorade bonden rättsprocesserna, med hänvisning till att obduktionsrapporterna inte ansågs duga som motbevisning, eftersom en förruttnelseprocess börjat i djurkropparna, tog ju lite tid att få kadavren ner från Kalix till Karlskoga. Fråga om mjölkbonden i Skåne som tog sitt liv i mellandagarna för nyår nu 2017, uppenbarligen för att han inte klarade av hantera länsstyrelsens onyanserade klagomål på hans djurhållning. En djurhållning som nog snarare får beskrivas som bra istället för dålig. Men det går ju att hitta fel i princip alla djurhållningar om detta är det man strävar efter, fråga om det inte vore rimligt att ett sådant fall utreddes av en objektiv utomstående part, istället för att som nu att man skyller allt ansvar ifrån sig och försöker tysta ner det som hänt. Någonting måste faktiskt göras. En närmast statlig STASI-influerad djurskyddstillsyn är faktiskt inget vi vill ha. Fråga om han tycker att det är bra att ca 700 ha bördig åker i Råne älvdal ligger för fäfot och att den nybyggda ladugården på 8000 kvm står tom där har aldrig funnits några djur. Allt detta på grund av (stor)bondens konflikter med länsstyrelsens djurskydd. Jag är ju som du vet själv personligen drabbat av denna totala rättslöshet, mitt råd till en ung människa är, satsa aldrig på en framtid som djurbonde, riskerna är alldeles för stora. Fråga varför ahan stoppar huvudet i sanden och låter vansinnet och rättslösheten får fortsätta hålla vårt djurskydd kidnappat?

*  Lerousse sa...

Anonym talar om tvångsförvaltning på gården, vilket låter bra, men med en rättsprocess som tar år för att inte säga åratal så blir ju de ekonomiska konsekvenserna helt horribla. Och även sådana som vunnit sona processer i det läge som nu råder, med djuren stulna vid omhändertagandet, så är det ändå omöjligt att som konkursad och utblottad djurägare ta upp en civilrättslig process för att få ersättning för den skada djurägaren lidit.

*  Anonym sa...

Det finns ett otal fall där länsstyrelsen polisanmält bonden efter att djuren är omhändertagna och avlivade och polisen lägger ner åtalet då brott mot djurskyddslagen eller djurplågeri inte kan styrkas. Vem ersätter bonden som blivit uthängd i media som djurplågare, förlorat djur o egendom samt får en faktura att betala inom en månad? Vi behöver ingen ny djurskyddslag eftersom länsstyrelserna inte följer den vi har. Ta bort djurskyddet från länsstyrelserna och lägg tillsynen på veterinärerna.

*  Anonym sa...

Herregud. Vem har skrivit det där svaret. Domstolen prövar ju aldrig i sak och det är mycket sällan djur som lider omhändertas. Man omhändertar djuren av andra skäl oftast pga tre förelägganden. Jag har två exempel. Dels Maria i Stockholms län som fick tre förelägganden. Mest för att hon inte höll med djurskyddsinspektörerna om att hon hade brister. Men hon rättade till en del och vid omhändertagandet fanns det inga vanskötta hovar och om det fanns brister i stallet vet ingen. Det finns foton från dörren när Maria inte var hemma och hästboxar är smutsiga på morgonen efter utsläpp. Man omhändertog alltså Marias hästar pga tre förelägganden inte för att hästarna led. Jag har träffat folk som träffat hästarna efter omhändertagandet som intygat att det var trevliga hästar i gott hull. Maria tog livet av sig när de tog hennes hästar
Och så har vi Carl, var 20åriga fullblod blev magert hos en fodervärd och som man omhändertog två hästar för att den andre inte skulle bli ensam. Man sålde den andra hästen och avlivade den 20åriga. Utan grund. En häst som blir mager behöver tid för att komma tillbaka i hull. Carl har allvarlig stressymtom.
Sedan har vi de två bröderna roslagsbönder som köpt en dyr avelshingst för att få ytterligare en förvärvskälla. De hade också en inackorderat sto som under digivningen gick ner mycket i vikt. då tog man båda hästarna. Utan grund. Alla dessa har begärt inhibition, överklagat till alla instanser men man har aldrig prövat deras ärenden i sak.
Ingenting är prövat i sak. De beskrivs i handlingar som djurplågare.

* Åke Skogevall sa...

Av Staffan kända förhållanden, som nästan "one liners".

Djurskyddslagen är framtagen med överrepresentation av djurskyddsorganisationer som är emot djurhållning för matproduktion. Organisationer som mycket målmedvetet engagerat sig i offentliga och politiska maktcentra och även får (del av) sin försörjning därigenom.

Djurskyddslagens ambition var att djur inte ska lida eller vanvårdas.

Men lagens bokstav bygger mycket på bedömningar av inspektören.

Tillämpningen av lagen utvidgas med förordningar och föreskrifter som behandlas som lag och inte som anvisningar. Dessa gäller mest byggnader och mått - inte djurens välmående.

Bevisvärdet av bedömningar bygger på tillit till tjänstemäns oväld och opartiskhet.

Inhibition och "överprövning" görs av ena parten i målet, länsstyrelsen.

Överklagande lämnas till fel domstol - förvaltningsrätten - med omvänd bevisföring.

Även tingsrätter kan förledas av
Länsstyrelsernas praxis som verkar ha fått laglig status och måste bemötas med stiringent juridisk kompetens:
- En djurhållare som får förelägganden ses ofta (rutinmässigt?) som akut risk för lidande och djuren omhändertages omgående (vid lämpligt tillfälle).
- Risk för lidande ska behandlas som lidande. Risk bedöms av länsstyrelsens tjänstemän - som är bevis nog, om inte motbevisning med teknisk eller auktoritativ tyngd presteras.
- Ärenden som kan betraktas som rutinärenden ger väldigt begränsad betald tid för offentlig försvarare.
- Rättshjälp är ofta undantagen i djurskyddsmål.

Länstyrelsens effektivitet mäts med statistiska nyckeltal som redovisar antal åtgärder mot djurhållare, men mått saknas för djurens välmående eller lidande. (Påståenden om att tjänstemän på immigrationsverket bedöms efter antal avvisningar känns bekant.)

Länsstyrelsens ekonomi förbättras om anonyma anmälningar kan kallas befogade, även för andra punkter än anmälan avsåg, och debiteras djurhållaren. Även återbesök debiteras om man hittar nya anmärkningar. Att klassa vissa "kontrollobjekt" som högrisk blir "cash cows".

Alltför många omhändertaganden har visat sig medföra större lidande för djuren efter omhändertagandet än innan.

*  Anonym sa...

Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht bygger resonemanget i sitt anförande på att det visst finns möjlighet för djurägare att överpröva myndighetens beslut i domstol, och att stoppa ett omedelbart ingripande genom att begära inhibition.

Verkligheten ser dock annorlunda ut. För det första så sker överprövning i Förvaltningsdomstol och inte i riktig domstol. Redan där har djurägaren ett underläge då denne inte är berättigad till någon rättshjälp och därmed måste betala juridisk hjälp ur egen ficka. Motparten, myndigheten, har sina jurister betalda av staten. Det finns alltså ur rättsäkerhetssynpunkt en grundläggande obalans där.

Vidare så görs granskningen i förvaltning främst av att myndigheten följt den formellt korrekta processen, sakfrågan granskas i praktiken aldrig. Förvaltningsrätten säger uttryckligen i ett av våra överklaganden att Länsstyrelsen är expertmyndighet och att man därför inte finner någon anledning att granska sakfrågan (fritt ur minnet, inte exakt formulering), FR frångår då sin utredningsplikt.

Detta förhållande grundar sig på att en myndighet enligt regeringsformen har krav på sig att vara saklig och opartisk (Regerinsformen 1974:152 1 kap 9§), vidare så har myndigheten enligt officialprincipen skyldighet att grundligt utreda saken inför sitt beslut. Om detta hade fungerat i praktiken så hade det varit korrekt att FR skulle granska den formella processen, men sådan är inte verkligheten.

Ministern nämner möjligheten för djurägaren att begära inhibition, men i praktiken beviljas det i stort sett aldrig. Jag kan se i svaret på vår begäran om inhibition att FR bryter mot sin plikt att vara opartisk och tar tydligt parti för myndighetens sida. Det innebär att om djurägaren, mot förmodan, vinner i förvaltningsprocessen så är skadan redan skedd och djuren borta. Det finns otaliga exempel på det.

Din interpelationsfråga och även ministerns svar fokuserar främst på omedelbara omhändertaganden. Minst lika illa är att myndigheten vid djurförbudsbeslut i stort sett alltid åberopar Djurskyddslagen 74§ som säger att beslutet gäller omgående även om det överklagas. Det är fundamentalt fel i en rättsstat och borde ej få användas alls. Antingen är förhållandena så dåliga hos djurhållaren att ett omedelbart omhändertagande kan vara aktuellt eller så kan det vänta tills förvaltningsprocessen är färdig.

Vidare så gäller propertionalitetsprincipen, ett myndighetsingripande mot enskild får inte vara hårdare än nödvändigt och inga mildare alternativ får finnas. I Jordbruksverkets vägledning till djurskyddsmyndigheter uttrycks det så här:

”När kontrollmyndigheten överväger att vidta åtgärder mot en djurhållare är det viktigt att beakta proportionalitetsprincipen. Principen innebär att nackdelarna som beslutet medför för den enskilde inte får vara större än nyttan för det allmänna. Myndigheten får inte heller använda sig av hårdare metoder än som behövs för att uppnå det önskade resultatet.”

Ett djurförbud har av Högsta Förvaltningsdomstolen jämställts med ett närignsförbud, det är alltså en extremt inskränkande åtgärd mot djurhållaren. Lägg till det som redan visats ovan att rättsäkerheten för den enskilde mot myndighet har stora brister.

*  Anonym sa...

Ett djurförbud ska bara kunna komma i fråga då det är mycket allvarliga brister och det är utsiktslöst att de kan rättas till. Länsstyrelserna har en rad andra åtgärder de kan ta till innan ett djurförbud kan vara aktuellt, så som förelägganden och viten. De skulle kunna arbeta systematiskt med djurhållaren så att brister inklusive underliggande problem. Så görs inte idag, istället är praxis att man tar till djurförbud väldigt snabbt vilket är fel och bryter mot propertionalitetsprincipen.

Lagstiftaren har gett en öppning för att djurförbud ej ska utfärdas "om det är uppenbart att det inträffade ej kommer att upprepas". Det borde betyda att om djurhållaren arbetat systematiskt för att åtgärda ett tidigare problem så ska detta gälla, istället är praxis att det nästan aldrig beaktas.

Det finns åtskilliga exempel på hur det ministern anför ej stämmer överens med verkligheten och praxis. Jag uppmanar ministern att ta reda på fakta i ämnet. Jag kan t.ex. i vårt fall visa hur länsstyrelsen ej uppfyllt sin utredningsplikt och att de slutsatser man drar motsägs av deras egna observationer i kontrollrapporterna.

* Maria Benke Nu finns ytterligare en dom där djurägaren frias från alla misstankar om djurskyddsbrott & djurplågeri. Trots det fick hon djurförbud o hela sin kennel omhändertagen. Vem ersätter allt detta till henne?

* Juristen Anette Cedergren är engagerad i att tillvarata djuren och djurägarnas rättigheter vid tillämpningen i djurskyddslagen. Här presenterar hon själv det hon jobbar med i ett engagerat anförande på någon mässa.

Jag är en snart 74-årig pensionär och lekman inom statlig förvaltning och myndighetsutövning.

Jag har på ålderns höst blivit grymt besviken på den svenska statens sätt att behandla oss medborgare.

Jag trodde att vi hade lagar som skyddade oss mot godtycke i statens myndighetsutövning.. 

Jag råkade läsa årets regleringsbrev för länsstyrelserna härförleden. Detta föranledde att jag mailade nedanstående text till landsbygdsdirektör Ulrika Geber, Lst Sthlm.

Det skall bli intressant att se vad införandet av god förvaltningskultur även inom djurskyddsverksamheten kommer att innebära. Enl årets regleringsbrev skall detta ske i år.

Såvitt jag har kunnat utröna ligger SJV´s skrift våren 2009 om handläggning av djurskyddsärenden till grund för dagens praxis. Denna skrift är enligt min enkla mening full av dumheter. Analogin med fortkörning är en av de värsta, som jag ser det.

I juridikens underbara värld finns det hierarkier där grundlag är kung och skrifter publicerade av en arbetsgrupp inom en myndighet befinner sig längst ner. EKMR ligger i nivå med grundlag. Detta innebär att varje tolkning av "vanlig lag" som strider mot grundlag / EKMR är olaglig / otillåten.

Den tolkning av djurskyddslagen med bihang som introducerades i skriften från SJV våren 2009 innehåller ett flagrant brott mot EKMR. Där introducerades konceptet att Lst har rätt att förklara djurhållare skyldiga till överträdelser av djurskyddslagen med bihang genom 26 §. 

I och med beslut enl 26 § är djurägaren hänvisad till att överklaga i förvaltningsdomstolarna. Dessa prövar endast det förvaltningsmässiga hantverket, såsom tidsgränser, angivna paragrafer, giltig delegationsordning etc. Vad som aldrig prövas är Lst´s underlag av påstådda överträdelser av djurskyddslagen med bihang.

Det brutala resultatet är också att Lst vinner i förvaltningsdomstolarna i nära 100% av fallen. Den enfaldige statstjänstemannen kan då fälla kommentaren: vi fattar inga felaktiga beslut.

Den uppenbara slutsatsen är dock att staten har våldfört sig på rättsstatens grundbultar när den tillåter en grundlagsstridig praxis där djurskyddet har fullständig frihet att uttolka DL med bihang efter eget tycke och skön. Detta inkluderar att gå bortom det nedskrivna regelverket.

Chefsjuristen på Lst Sthlm hävdar att EKMR Art 6 är uppfylld trots ovanstående tingens ordning.

En viktig detalj i detta sammanhang är att EKMR Art 6 också stipulerar att den åklagade, notera ännu inte  skyldige medborgaren, skall förses med ett försvar.

Din enhet för djurskydd inte bara tummar på de mänskliga fri- och rättig- heterna, den trampar på dem med stövlarna på!

Om den goda förvaltningskulturen är en Potemkinkuliss eller ej, är frågan!

Huruvida Ulrika Geber kommer att svara mig är en öppen fråga.

Jag trodde att staten måste bevisa vilken överträdelse jag har begått inför tvångsåtgärder mot mig och min egendom. Legalitetsprincipen!

Ett akut omhändertagande, tex lidande djur måste gå att dokumentera på sådant sätt att en domstol godkänner det hela i efterhand. Om inte var det nog inte så akut som djurskyddsinspektören tyckte.

Dvs domstolsprövning är ett måste för att hålla djurskyddet inom lagens råmärken.

Om du fråga mig om någonting så står jag självfallet till förfogande.

Slå en signal eller maila!

Det vilar hur som helst ett tungt ansvar på dig och dina kolleger att hålla staten inom även grundlagens råmärken.

                                            Hälsn  Michael Kierkegaard  ( 0763 25 02 21 )

(Fler synpunkter kommer att läggas in).