Några regelverk för migrationen behöver diskuteras

Jag skriver idag en debattartikel på SvD Brännpunkt om vikten av en fortsatt öppen och generös migrationspolitik, där huvudfokus ska vara att förbättra integrationen och få människor i arbete.

Men där det också behöver vara lite högre tak i debatten där relevanta frågor som medborgare funderar över måste kunna diskuteras av de etablerade partierna och rätas ut eller föranleda justeringar av gällande regelverk på någon punkt vid behov. Jag är där av samma uppfattning som Erik Ullenhags statssekreterare Jasenko Selimovic och har berört dessa frågor också i detta blogginlägg och detta.

Jag tar upp två sådana exempel, dels att åldersbedömningen av ensamkommande flyktingbarn kan behöva anpassas till praxis i andra länder (se min DN debattartikel från i våras, och detta), dels att det är relevant att diskutera hur stor andel av flyktingströmmen till EU som Sverige uthålligt kan ta emot, integrera och få i arbete. Det kan vara fler än idag men kanske också färre, beroende på hur våra regelverk utformas i förhållande till regelverken i våra grannländer och andra EU-länder.

Jag är mycket medveten om att det finns två uppfattningar om vilken strategi som är bäst för att slå vakt om en fortsatt generös migrationspolitik. Den helt dominerande förespråkar att lägga all kraft på att få integrationen att fungera och att människor kommer i arbete, och att inte diskutera t ex de två frågor jag tar upp.

Enstaka röster i debatten menar liksom jag att om inte de frågor som människor ställer kan diskuteras och besvaras och rätas ut, så riskerar på sikt extrema krafter att gynnas och t o m kan det finnas en risk att opinionen i dessa frågor kan börja svänga. För att förhindra detta har jag skrivit min artikel, jag är medveten om att jag kommer att få kritik för den och jag inbjuder er med kritik och synpunkter att kommentera på min blogg, jag ska lyssna och diskutera.


Tillagt den 4 dec:
Två tunga centerpartister replikerar snabbt idag på min debattartikel. Ok att de flesta har analysen att migrationsfrågan endast handlar om bättre integration och fler i arbete. Men naturligtvis sårar det mig djupt att två kamrater i en replik på Brännpunkt anser min artikel för "märklig och för oss främmande hållning".





 

Brännpunkt: Olaglig skolmat slår ut svensk produktion

Jag har, som oss alla, några olika roller här i livet. Vi är ju alla människor, jag är också lantbrukare och riksdagsledamot.

Jag är också ordförande i Östergötlands Hushållningssällskap, en 200-åring anrik organisation med samhällets och medlemmarnas uppdrag att utveckla landsbygden och de gröna näringarna på olika sätt, främst genom kunskapsförmedling och rådgivning.

Hushållningssällskapet i länet finns på Vreta Kluster utanför Linköping, där ett antal mycket kunniga rådgivare bedriver en utmärkt rådgiving på bl a jordbruksområdet men också vad gäller mat och hälsa.

Tillsammans med Christina Enudd Nordström - som fört pennan - skriver jag idag en debattartikel på SvD Brännpunkt med den träffande rubriken enligt ovan. Den ligger väl i linje med det jag driver som politiker.

Upp till bevis, Sveriges kommuner, landsting, regioner och myndigheter! Vid Er upphandling av mat så gör ert yttersta för att ställa miljö- och kvalitetskrav i nivå med vad som åläggs livsmedelsproduktionen i vårt land. Det räcker alls inte att kräva 10-20 % ekologiskt (varav hälften är import) och sedan handla resten från andra länder. Då sviker Ni ert uppdrag, anser jag.

All mat ska vara producerad med höga miljö- och djurskyddsstandards, det måste vara Ert riktmål. Lägg den givna grunden och fortsätt sedan gärna med de ekomål ni vill ange. Då tar Ni ert ansvar för en upphandlingsprincip i harmoni med det miljö- och djurskyddsansvar som stat och myndigheter kräver av alla livsmedelsproducenter i Sverige! 

Skolan, advent och kyrkan

Skolverket har åter gått ut med råd och anvisningar till skolor och rektorer om vad som gäller för avslutningar i en kyrka, i adventstider, kanske för Luciafirande osv...

Jag har medundertecknat en tänkvärd - som jag tycker - debattartikel i DN tillsammans med 4 andra människor, som alla har ett politiskt samhällsintresse!

Sveriges EU-avgift, och EUs budget

Jag är ledamot av EU-nämnden under Fredrik Federleys föräldraledighet. Johan Hedin drar ett rejält lass och Johan Linander och Per Åsling m fl rycker också in. Roger Björkbacka är utmärkt politiskt sakkunnig och i statsrådsberedningen finns vass kompetens genom Ulrika Wienecke m fl.

Unde hösten har kommande flerårsbudget för EU 2014-2020 diskuterats en hel del. EU-minister Birgitta Ohlsson har stått på barrikaderna - med fullt stöd i hela EU-nämnden - för att EUs budget ska minska rejält, för att jordbruks- och miljöersättningarna ska minska, för att forskningssatsningar mm ska öka. Samtidigt har Sverige kämpat för att behålla den rabatt på 4,7 mdr kr som man lyckades förhandla sig till när nuvarande långtidsbudget antogs ca 2005.

Centerpartiet står bakom Sveriges inriktning, och driver på för att Sveriges nettokostnad ska vara rimlig genom tillräckligt stora återflöden och rabatt. Samtidigt innebär ju förhandlingar alltid en viss taktik. Finland lägger sig inte så mycket i var nivån på budgeten hamnar, man skaffar sig vänner och inriktar sig mycket på att maximera återflödena till Finland.

Sverige, och framförallt EU-ministern, driver en glasklar linje. Vi lierar oss med andra rika länder (främst Storbrittannien och Holland) som är nettobetalare till EU-budgeten och kräver nedskärningar samt att jordbruksersättningarna ska kapas rejält.

EU-länder som led under världskrigen vill ha en stabil jordbruksbudget. Rika Sverige, ej i krig på 200 år, kräver en rejäl minskning. Vi vet som vanligt bäst, självklart, de andra har fel.

Som lantbrukare och väl medveten om vikten av en inhemsk matproduktion i ofärdstider eller när brist uppstår på världsmarknaden kan jag ha förståelse för hur kontinentens länder resonerar. I en tid med hög arbetslöshet och många varsel kan det också vara oklokt att riskera minskad produktion och sysselsättning i EU-ländernas jordbruk.

Sverige överflyglar nästan Storbrittannien i att leda nedskärningskraven. Den stora majoritet av EU-länder som verkligen vill värna en lite större budget och rätt oförändrade jordbruksersättningar blir mycket irriterade, vilket inte gagnar vare sig Sveriges rabatt eller återflöden. I det senaste förslaget till "box" föreslås Sveriges EU-avgift öka från 31 till ca 36 mdr kronor, och den svenska rabatten minska från 4,7 mdr till under en miljard kr netto. Samtidigt föreslås Storbrittannien få behålla sin rabatt och Tyskland och Hollands rabatter föreslås öka relativt budet i förra "boxen".

Att Sveriges EU-avgift kan öka beroende på att avgifterna relateras till BNP/BNI och att Sveriges BNP/BNI har ökat rejält sedan 2004, det får vi nog acceptera. Men att vi behandlas så illa som nu föreslås vad gäller vår rabatt, det är helt oacceptabelt och måste förändras. Koppling kan/bör också ske till att våra återflöden till landsbygdsutveckling, glesbygd och miljö höjs.

Vad EUs ordförande Herman Van Rompuy vill åstadkomma med sitt skambud till Sverige är sannolikt att Sverige ska tona ner sin envetna kamp för lägre EU-budget och jordbruksstöd. Statsministern har också någon gång uttalat att nu gäller det att slåss för den svenska rabatten och mindre för det som så upprör många andra länder, även om han sedan backat lite från uttalandet. Från EU-ministern har nog inga back-signaler hörts.

Sveriges uppfattningar om EUs budget är mycket väl kända i Bryssel. I det läge som är tror jag att det vore klokt att Sverige lägger hög prioritet på att få behålla sin rabatt i nivå med vad andra rabattländer erhåller.

Sverige vill gärna vara med i EUs kärna. Samtidigt har vi svårt att respektera inställningen hos den majoritet av länder som vill behålla en högre EU- och jordbruksbudget. Detta stärker inte vår position inom EU i olika avseenden, och paradoxalt nog är vår närmaste bundsförvant det starkt EU-kritiska Storbrittannien.

Socialdemokraterna börjar nu kritisera regeringens förhandlingsskicklighet (innan vi vet slutresultatet), samtidigt som man varit de kanske mest pådrivande i att slå fast Sveriges radikala och kategoriska positioner. Värt att notera är också att socialdemokraterna i Europaparlamentet har en mycket större förståelse för att behålla en högre EUbudget.





 

I P1 Människor och tro med Helle Klein

Frågan om moskéer ska kalla till bön genom  utrop med högtalare över stora områden, som sker i de muslimska länderna. togs upp till debatt av P1-programmet "Människor och tro" igår. Det sänds igen kl 17.00 idag 17 nov. I ett inslag så diskuterar jag detta med Helle Klein (S), präst och f.d. chefredaktör på Aftonbladet.

Jag redovisade mina principfrågor enligt min debattartikel på SvD.se, medan Helle Klein inte såg några som helst problem utan menade att "Det är väl underbart att bli omsluten av andra människors bön".
Den bön som prästen Helle då syftar på är ungefär detta böneutrop: ”Ingen gudomlighet är värd dyrkan utom Allah, och Muhammed är hans profet”.

Jag underströk också min värdegrund. Jag är medlem i svenska kyrkan och har varit aktiv i kyrkorådet hemma i Bankekind. Jag har en djup respekt för de 3 stora världsreligionerna med rötterna i Mellersta Östern, som alla tror på en enda Gud, möjligen kanske samme Gud givet att Gud finnes. Jag hoppas att de tre religionerna kan närma sig varandra i respekt för det som förenar, det är fruktansvärt när mänskor strider mot varandra med religiösa utgångspunkter vare sig det är mellan religioner eller inom religioner.

 

Jag vill se en öppen och generös invandrings- och flyktingpolitik, och jag är naturligtvis helt och fullt för demokrati och religionsfrihet.

Men! Innebär religionsfrihet med nödvändighet också en rätt att genom högtalare föra ut religiösa budskap och möteskallelser över stora bostadsområden och allmänna platser – ”det offentliga luftrummet”. Förr i tiden fanns inte post, e-post, telefon, tidningar och internet, då betydde säkert t ex böneutrop mycket för att fastställa tiden och påkalla bön. Idag kallar man mycket lätt till möte på en rad effektivare sätt än genom klockringning och böneutrop.

 

Både klockringning och böneutrop härtammar från medeltiden och längre tillbaka då kristendom resp islam var statsreligioner och när ett sätt att manifestera detta var genom att alla skulle gå i kyrkan eller be till Allah (Gud). Då manifesterades statsreligionen bl a genom klockklang och böneutrop.

 

Idag har Sverige ingen statskyrka medan många muslimska länder fortfarande kräver av sina medborgare att de ska vara muslimer och t o m låter lagstiftningen styras av påbuden från Muhammed i Koranen för 1300 år sedan.

 

Min mening är att behovet av att i ett sekulariserat samhälle mana till gudstjänst och bön genom klockklang och högtalarutrop inte längre är givet.

 

Men det handlar ju bara om några minuter i veckan i Fittja, och det finns inga människor i området. Visst, men jag resonerar principiellt. Om utrop manar alla till bön i Fittja några minuter i veckan, så kommer det ju vartefter att handla om fler platser, och fler gånger i veckan.

Innebär religionsfrihet bara en rätt till religiösa budskap för olika religioner? Kan det inte också ligga en rätt till en frihet från påträngande sådana budskap i det offentliga luftrummet? Vad betyder den personliga integriteten?

Det är mycket billigt att sätta upp en högtalare och föra ut budskap över stora områden. Ska denna rätt till marknadsföring gälla exklusivt för religiösa budskap, eller ska den i så fall också gälla för ideella, politiska och kommersiella budskap? Jag menar att den i så fall måste gälla för olika sorters budskap.

Idag hör vi kyrkklockor och glassbilar. Ska vi imorgon höra böneutrop och propaganda för olika partier och andra rörelser och företag? Det är möjligt, men jag har en restriktiv inställning till en sådan utveckling.

Jag är decentralist och vill att besluten ska tas så lokalt som möjligt. Och kanske landar även jag i att det här bara är en lokal miljö- och buller fråga som miljönämnden beslutar om med enkel majoritet. Vill 51 eller 65 procent att det offentliga luftrummet ska öppnas för frekventa budskap, av kanske propagandistisk karaktär, så ska det bli så, även om en stor minoritet är emot. Men kan det finnas en risk att sådana beslut splittrar mer än de förenar?

Jag är benägen att se kyrkklockors klang som en historisk och kulturell tradition etablerad under många år och som ett undantag från en regel att vi ska vara väldigt försiktiga med att släppa loss högtalarbudskap i det offentliga luftrummet. Skulle likabehandlingen av olika religiösa och andra budskap nödvändiggöra att dessa också ska ljuda över lika stora områden som kyrkklockorna är jag mera inne på att i så fall begränsa klockklangen än att släppa fram fler nya budskap av olika karaktär. Jag skulle faktiskt tro att även de flesta muslimer skulle ha förståelse för ett sådant undantag, men visst, jag kan ha fel.

Så funderar jag, och ställer principiella frågor. Jag tror en del andra gör det också. Det är väl bra att ha en dialog så får vi se var den landar. Det är trist, tycker jag, med inställningen att frågan är självklar och inget som behöver eller ska diskuteras. Så enkel är den faktiskt inte.

 

 

Är Sverige medlem i Nato?

Min f.d. kollega i försvarsutskottet Rolf K Nilsson (M) sågar den svenska alliansfriheten och vår solidaritetsförklaring, eftersom Sverige ju ändå inte omfattas av Natos paragraf 5, att medlemsländerna ska komma till varandras undsättning vid behov.

Rolf K vill se en kampanj för svenskt medlemskap i Nato, eftersom de två stora partierna är emot medlemskap eller förhåller sig passivt.

Jag har inga synpunkter på det, det Centerpartiet och jag vill se är ju en analys av Sveriges militära samarbeten, inklusive det med Nato, och hur de bör utvecklas eller ej, mot bakgrund av de väldiga förändringar som skett i omvärlden och i teknisk utveckling de senaste decennierna. Och jag välkomnar en livligare debatt bland medborgarna om försvarsfrågor, bl a om våra militära samarbeten i Norden, i EU och med Nato.

Orsaken till Rolf K:s "kampanj" 'är ett uttalande från Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen i en SvT-intervju.

Nyckelavsnittet i Hubinettes intervju är detta:

"Spelar det verkligen någon roll huruvida vi blir medlemmar, eller inte?

– Det är upp till Sverige att bestämma. Men ett land kan aldrig vara helt neutralt, man lutar sig alltid åt något håll. Jag tror Nato-motståndet i Sverige har historiska orsaker.

Skulle Nato rädda Sverige om vi blev anfallna av främmande makt?

– En hypotetisk fråga, men nej, det kan Sverige inte räkna med. Vi skyddar våra medlemsländer."

Detta svar tolkar Rolf K som att Sveriges militära alliansfrihet och vår solidaritetsförklaring inte fungerar, vi omfattas ändå inte av Natos paragraf 5.

Jag kan omöjligen se det som en nyhet, utan endast som ett korrekt konstaterande av fakta. Möjligen har den gode Natochefen valt att spetsa till sitt svar lite för att få Sverige att tänka efter.

"Sverige är mer än väl kvalificerade för att bli medlemmar", säger Fogh Rasmussen också.

Sverige är militärt alliansfritt och omfattas därför naturligtvis inte av Natos trygghetsgarantier. Däremot är Sverige en västlig demokrati omgiven av andra demokratier som vi nära samarbetar med i Natos partnerskap för fred, i internationella fredsinsatser och som vi ensidigt ( medges!) utsträckt vår egen solidaritet till vad gäller Norge och Island.

Skulle det värsta hända och en militär konflikt uppstå i vår region kommer Sverige med all sannolikhet att bli indraget. I ett sådant läge är det Sveriges förhoppning att lika väl som vi kommer andra till undsättning om de skulle drabbas - t ex EUs länder, Norge eller Island - ska vi få motsvarande stöd om vi drabbas.

EU har solidaritetsparagrafer av paragraf  5 karaktär, och snart 22 av EUs snart 28 medlemsländer är också medlemmar i Nato, så sannolikheten att EUs länder - och Nato - i en stor militär konflikt i vår region skulle komma Sverige till undsättning, är stor. För detta talar också det faktum att Sverige har ett mycket strategiskt läge och därför har en stor betydelse som partner i en konflikt.

Det hypotetiska alternativet att t ex Ryssland skulle komma till vår undsättning om något eller några andra länder skulle hota Sverige har av någon anledning aldrig varit uppe till debatt.

Tyvärr blockerar de två stora partierna att Sveriges strategiska läge och våra militära samarbeten analyseras mot bagrund av allt vad som hänt sedan andra världskrigets slut, vilket jag beklagar. Jag har också uttalat att skillnaden mellan att vara den mest aktiva medlemmen i Natos partnerskap för fred eller att vara medlem inte längre är så dramatisk.

Jag har skrivit en debattartikel om detta på SvD Brännpunkt, och en till där med Centerpartiets utrikespolitiska talesperson Kerstin Lundgren



 

Behövs försvarsberedningen?

Min f.d kollega i försvarsutskottet Rolf K. Nilsson (M) har aldrig gillat försvarsberedningen, och ondgör sig ånyo över dess existens i ett blogginlägg. Han vill istället se en stående expertgrupp och behandling via regering och riksdag i vanlig ordning.

Johan Victorin på krigsakademins blogg Försvar och Säkerhet resonerar kring försvarsberedningen utifrån en positiv ingång. Även Wilhelm Agrell och Annika Nordgren Christensen skriver om beredningen i Officerstidningen.

Både Rolf K. Nilsson och jag är väl "jäviga" i frågan, han som dåvarande ledamot i försvarsutskottet men inte i beredningen och jag som ledamot i båda.

Med Rolfs resonemang torde väl de flesta statliga utredningar kunna underkännas av samma skäl, de omfattar inte hela riksdagsutskott utan består ofta av personer från varje politiskt riksdagsparti.

Tyvärr kan inte "alla" vara med i statliga kommittéer och beredningar. Ändå har nu försvarsberedningen växt, från 7 ledamöter 2007 och 2008 till 12 ledamöter 2012. Ökningen beror på att de två stora partierna på senare tid fått med 2 extra ledamöter vardera i utredningar och beredning utöver den ledamot som varje parti har. Det kanske är bra men det kanske inte underlättar effektiviteten och dialogen om man blir alltför många (det finns ju också sekreteriat (3 st) och representanter för departement och myndigheter (7 st). Och vad är bäst, en för varje parti oavsett storlek eller också viss proportionell tillsättning?

Däremot är det klart positivt att de två stora partierna tillfört tung utrikespolitisk kompetens i beredningen genom ordf. och v.ordf i utrikesutskottet.

Jag gillar alltså att riksdagens partier tillsammans med regeringen gör en gemensam omvärldsanalys och sedan också söker landa denna i konsekvenser för försvarets utformning. Frågan om vårt försvar och säkerhet är så central att det har ett stort värde att ha gemensamma referensramar och att försöka hitta en så bred samsyn som möjligt, både i analys och i försvarets utformning och storlek.

Därför tillsattes efter andra världskriget regelbundet försvarskommittéer inför de femåriga försvarsbesluten, bestående av en från varje parti skulle jag tro. Från 1990-talet förändrades detta så att försvarsberedningen tillsattes istället.

Rolf K. Nilssons modell med expertgrupper som gör bedömningar och lägger förslag som sedan direkt går till riksdagen tycker jag är sämre än att de folkvalda själva deltar i utredningar och beredningar i särskilt viktiga frågor. Däremot ska ju alltid myndigheters och experters analyser och förslag tillföras beredningsarbetet inför riksdagsbeslut, från t ex Försvaret, MUST och FOI.

Att tillsättandet av kommittéer och beredningar innebär att t ex försvarsutskottet i sin helhet inte är med är ett faktum, och jag kan förstå kritiken. Men, som sagt, försvarsutskottet är 17 ledamöter och många suppleanter, och när frågor behöver analyseras och processas behöver det ibland ske i mindre grupper. Självfallet är det viktigt att arbetet bedrivs så transparent som möjligt och att resultatet presenteras så att alla har samma referensramar inför den fortsatta behandlingen.


 

Sveriges försvarskostnader i underkant

Jag har sedan ca 2008 återkommande pekat på att Sveriges försvarskostnader i procent av BNP har sjunkit från 2,5 procent på 1980-talet till under 1,2 procent, några länkar som visar det här och här och här och här och här.

Det kändes som en bekräftelse när SvD toppade hela första sidan med en jämförelse mellan länders försvarskostnader i procent av BNP som ett stapeldiagram (hittar ej länk till just detta, men ändå något närliggande i SvD i somras).

Jag har också pekat på att Sverige på 1980-talet låg högst av de nordiska länderna men att vi nu ligger i botten, vad gäller försvarskostnader i procent av BNP.

En del motdebattörer har menat att måttet är inexakt och knappeligen bör användas. Jg menar alltjämt att det är ett internationellt vedertaget sätt att jämföra länders försvarsansträngningar, och relevant att använda.

FOI har nu kommit med en purfärsk intressant rapport som jämför just försvarskostnader i procent av BNP, och som bekräftar den bild jag sedan länge har givit!

Tillagt 22.40: Jag glömde ju att säga mitt eviga mantra, FOI-rapporten underbygger ju verkligen den andra punkten jag alltid för fram, Sverige behöver analysera sina militära samarbeten och hur de bör utvecklas, eller ej.
I försvarsberedningen kommer jag att driva på för att analyser ska göras över hur samarbetet i Norden kan utvecklas, givet läget idag men även i ett tänkt läge med hela Norden alliansfritt respektive med i Nato.





 

Invektiv från Naturskyddsföreningens ordförande

Jag har i inlägg här på bloggen och i debattartiklar kritiserat och även säkert provocerat SNF och MP för - som jag menar - deras hyckleri ifråga om det svenska jordbruket. Istället för att stå sida vid sida med Centerpartiet och stärka det svenska jordbruket i sin helhet mot lågprisimporten från länder med sämre miljö- och djurskyddshänsyn, så kallar man föraktfullt det dominerande miljövänliga svenska jordbruket för "giftjordbruket" (Mikael Karlsson) och lurar människor att tro att Sveriges och världens jordbruk kan mätta världen utan t ex mineralgödsel. Man förespråkar i praktiken import av ekokyckling från Thailand och ekokött från t ex Brasilien, Danmark och Österrike m fl länder istället för att sluta kretsloppen och stärka den biologiska mångfalden i Sverige genom att ge det världsledande svenska jordbruket bättre förutsättningar.

Ordföranden i Svenska Naturskyddsföreningen (SNF) har i twitterbudskap till sina 1.000-tals följare raljerat på det mest extrema sätt mot mig och mot Centerpartiet.

Han har också på ett närmast statsmannalikt sätt (NOT) fördömt mig och Centerpartiet i följande debattinlägg i lantbrukstidningen ATL den 16 oktober.:

" Riksdagsledamoten Staffan Danielsson (C) har i en rad artiklar i dagspress redovisat Centerpartiets syn på olika jordbruksfrågor. Han slår ett slag för ett svenskt jordbruk med miljögifter, läckande handelsgödsel och genmodifierade organismer, samtidigt som han varnar för import av ekologiska produkter från bönder i utvecklingsländer.

Jag kan bara beklaga att Centerpartiet på detta sätt numera tror att landsbygden kan räddas med intensifiering och protektionism, som om det skulle stärka svenska bönder på marknaden eller hjälpa människor som lever i fattigdom. Omsvängningen går dock hand i hand med att Centerpartiet på senare tid förordar kalhyggen, tillåter förgiftad fisk till barnfamiljer, fördyrar naturvården, privatiserar allmänhetens stränder, driver fram storskalig jakt på utrotningshotade djur och sänker miljöbudgeten i sin helhet.

Danielsson kan känna sig fullständigt trygg i att Naturskyddsföreningen kommer att fortsätta debatten med Centerpartiet om detta.

Mikael Karlsson
Ordförande Naturskyddsföreningen"

 

Jag replikerar i ATL den 2 november:

"

"SNFs varumärke solkas

Jag har kritiserat Naturskyddsföreningen för att inte stå upp för det svenska miljövänliga jordbruket i sin helhet, när det sedan lång tid förlorat mark och importmaten väller in. Jag vill se SNF på barrikaderna tillsammans med Centerpartiet för att vända denna negativa utveckling.

Tyvärr har SNFs ordförande istället föraktfullt raljerat över det svenska ”giftjordbruket”, trots att det jordbruk som står för ca 95 procent av livsmedelsproduktionen i vårt land är världsledande på miljö och djurskydd genom våra stränga lagar, vårt kalla klimat och goda etik.

I sitt debattinlägg i ATL slår Mikael Karlsson nya rekord i osaklighet mot Centerpartiet, som tyvärr ytterligare kommer att stöta bort moderna miljövänner från föreningen, vilket jag starkt beklagar. Centerpartiet driver miljöfrågorna kraftfullt vilket för livsmedelsproduktionen innebär dels att stötta den viktiga nisch och spjutspets som ekojordbruket är, men också att ge det dominerande miljövänliga jordbruket bättre förutsättningar att konkurrera med den växande matimporten från länder med lägre miljö- och djurskyddskrav än i Sverige. Tyvärr bryr sig inte SNF om detta.

Jag begriper inte hur det kan vara bättre för kretslopp och biologisk mångfald i Sverige att importera nötkött från Brasilien och Österrike, samt kyckling från Thailand, vilket t ex Göteborgs kommun nu gör med SNFs goda minne. Och jag förstår inte hur Mikael Karlsson vill ersätta svensk mat med ekoimport från Afrika där ju maten inte räcker till.

Jag hoppas att Naturskyddsföreningen nyktrar till så att jag och många moderna miljövänner med mig åter kan känna oss välkomnade som medlemmar!

Staffan Danielsson

Riksdagsledamot (C)"

Jag menar verkligen den sista meningen. Jag begriper inte hur den anrika Naturskyddsföreningen utvecklats i så radikal riktning att moderna miljövänner allt oftare känner sig utestängda och inte välkomnade som medlemmar. Tror SNFs ordförande verkligen att han rekryterar nya medlemmar genom att utmåla över 90 procent av de svenska bönderna som miljömarodörer, och genom att förespråka import av mat från andra kontinenter  istället för att stötta det miljövänliga jordbruket i Sverige som ligger i täten tack vare de stränga regelverken, vårt kalla klimat och goda etik.

Jag vill rikta en vädjan till SNF att nyansera sitt språkbruk och bredda sitt arbete så att fler vänner av natur och miljö åter kan överväga att ansluta sig, inklusive mig!

Låt mig slutligen kort bemöta Mikael Karlssons sanslösa påståenden och invektiv:

* "Det svenska giftjordbruket". Allt jordbruk innebär plöjning och bekämpning av ogräs, skadeinsekter och svampsjukdomar på olika sätt. Självklart ska kemiska bekämpningsmedel utvecklas så att de blir allt skonsammare och självklart är det bra om andra metoder successivt kan ersätta dem. Det svenska jordbruket ligger väl framme i det arbetet.

* Jag accepterar handel med livsmedel, självklart. Och jag har aldrig diskuterat förbud mot import av ekomat från "fattiga kvinnor i Afrika", som Mikael Karlsson påstår. Däremot har jag starkt kritiserat SNFs och MPs påståenden att Afrikas (och världens) jordbruk kan mätta världen utan att någon mineralgödsel, några kemiska bekämpningsmedel eller några växtsorter som förädlats med hjälp av genteknik används. Jordbruket i Afrika producerar nästan lika lite per hektar idag som för 50 år sedan, och Afrikas magra jordar behöver oftast tillförsel av mineralgödsel för att kunna flerdubbla sin avkastning. Jag är självklart positiv till att växtnäringstillförsel med mineralgödsel sker så resurseffektivt som möjligt, liksom att odlingen sker med resurseffektiva odlingsmetoder vad gäller växtföljder, baljväxter och bekämpning av ogräs, skadeinsekter och svampsjukdomar. Men därifrån till att säga blankt nej till varje kg mineralgödsel, till alla kemiska bekämpningsmedel och till varje växtsort som förädlats med hjälp av genteknik är vägen lång. Det gör SNF och MP och det gör deras linje så verklighetsfrånvänd och extremt radikal. Ett blankt nej till modern teknik i jordbruket enligt ovan skulle öka världssvälten och att intala människor att det är fullt möjligt inom överskådlig tid är ansvarslöst, anser jag.

* Mikael Karlsson påstår att "handelsgödsel läcker". Allt jordbruk innebär självfallet visst läckage nedströms, det är oundvikligt. I detta avseeende är inte ekojordbruket bättre, snarare kan det läcka mer, i varje fall per ton producerad mat, genom att jorden laddas med kväve från kvävefixerande grödor utan att det finns en etablerad gröda redo att ta upp näringen. Därtill bygger ofta ekojordbruket på djurhållning och tillförsel av stallgödsel. också det med läckagerisker. Mineralgödsel tillförs etablerade grödor som i hög grad tar upp den tillförda växtnäringen.

* Mikael Karlsson lägger också Centerpartiet till last att timmerskogar huggs ned, att strömming får fiskas och säljas längs norrlandskusten, att strandskyddslagen mjukats upp i glesbygder med mera. Centerpartiet är ett modernt miljöparti som ständigt kämpar för resurshushållning och miljö, och för en levande och livskraftig landsbygd. Detta innebär självfallet ständiga avvägningar, där SNF driver på utifrån en renodlad "naturskyddsprofil". All respekt för det, men ett politiskt miljöparti som Centerpartiet måste också väga in en helhet där t ex ekonomi och sysselsättning beaktas, och kanske lite mer än vad SNF skulle vilja.

* Slutligen, vad gäller svensk och global livsmedelsförsörjning, jag upprepar att jag gärna diskuterar detta med SNF och andra var och när som helst i hela Sverige!

 

Ge oss rätten till en värdig död

Jag har skrivit flera motioner och en interpellation kring frågan om den enskildes rätt att kunna välja att somna in/dö i förtid vid svåra lidanden i livets slutskede.

Idag skriver jag om detta tillsammans med ordföranden i föreningen rätten till en värdig död, professor Stellan Welin vid Linköpings Universitet, på Östgöta Correns debattsida.

Jag är utomordentligt medveten om att frågan är svår och känslig, liksom att läkarkåren ofta landar i att det är dem förunnat att fatta avgörande beslut i dessa frågor utifrån regeln att människan själv inte  ska kunna besluta om dem enligt gällande regelverk.

Jag välkomnar som alltid dialog kring detta, varsågod att kommentera! Känt är dock att den uppfattning som jag förespråkar vid enkätundersökningar brukar få ett stort stöd.

Stellan Welin, Kjell-Olof Feldt och min riksdagskollega Eva Flyborg skriver också på SvD Brännpunkt.

Eva Flyborg skriver också på sin blogg, bl  a om den riksdagsmotion vi gemensamt har lagt några stycken.

Bra om vargar av Lena Ek!

Efter underlag från forskare har Naturvårdsverket redovisat hur många vargar som under olika förutsättningar behövs i Sverige för att upprätthålla en livskraftigt vargstam.

Idag torde det finnas kanske 300 vargar på väg mot betydligt fler, vilket föranleder oro och bekymmer för befolkning och gröna näringar i t ex Värmland, Bergslagen och Dalarna.

Naturvårdsverket nämner antalet 380, men redovisar också i materielet följande:

"Om den svenska vargstammen ska bestå av 180 vargar krävs betydligt högre invandringstakt än hittills och kontinuerligt fortsatta aktiva åtgärder för genetisk förstärkning".

Miljöminister Lena Ek är en kraftfull och tydlig politiker och uttalade snabbt sin och alliansens ambition att inrikta målsättningen på det lägre alternativet.

Centerpartiets vice ordförande Anders W Jonsson har understrukit Centerpartiets utgångspunkter i denna fråga.

Naturskyddsföreningen och rovdjursföreningen är upprörda och skickar genast brev till EU att man ska gå emot Sveriges möjlighet att bestämma i denna fråga.

Jag anser att denna fråga i första hand är en fråga för Sverige och för dem som bor i de vargtäta områdena. Egentligen är ju vargens naturliga livsrum i mycket Norrlands inland, men det kommer i konflikt med rennäringen och därför finns vargstammen främst i mellansverige.

Det är utmärkt att Lena Ek så tydligt sätter ner foten för regeringens räkning, och jag ser hennes besked som en rejäl framgång för Centerpartiet i denna viktiga fråga, och det visar vilken modig och stark politiker som Lena Ek är! Visst ska det finnas varg i Sverige, men i begränsad omfattning så att landsbygdsbefolkningens tillgång till skog och mark för sig själva och sina näringar inte inskränks i alltför hög grad.





 

Låt en livsmedelsberedning arbeta för att stärka jordbrukets förutsättningar!

Samtidigt som 800 miljoner människor hungrar och världens matproduktion enligt FAO behöver öka med 60 % till år 2050 framförallt genom ökad hektaravkastning, så minskar den svenska produktionen av mjölk, nötkött och griskött stadigt sedan 25 år. Matimportens andel av konsumtionen i Sverige nu närmar sig 50 procent, mest i EU.

Detta är allvarligt för både Sveriges förmåga att sluta kretsloppen och värna biologisk mångfald genom att utnyttja produktionskraften i våra åker- och betesmarker,  och för att Sverige istället för att använda sina förnybara åker- och betesresurser till en miljövänlig produktion i världstät ökar sin import på en allt knappare världsmarknad.

Jag har på min blogg och i debattartiklar redovisat vilka åtgärder jag ser som nödvändiga för att vända utvecklingen, nämligen en parlamentariskt livsmedelsberedning, nya riksdagsmål och en bred kraftsamling!

Landsbygdsminister Eskil Erlandsson har nu förtjänstfullt i årets budgetproposition redovisat att livsmedelsproduktionens utsatta läge ska utredas i syfte att ta bort hinder och utveckla möjligheter att vända utvecklingen. Jag har givit honom och hans departement stark credit för detta, och även förmodat att han har fått argumentera kraftfullt för detta i regeringen mot framförallt finansen.

Varför tvekar då krafter inför att utreda mål och medel för Sveriges framtida livsmedelsproduktion- och -försörjning? Skälet torde vara enkelt, Sverige är ett litet exportberoende land där näringslivet i sin helhet ska ha goda förutsättningar och sen får dess styrka på marknaden avgöra. Och ingen enskild näring behöver särskilt utredas, jordbruk och matproduktion är bara en bland andra.

Så tror jag att den rätt ytliga resonemanget kan föras. Men jag håller inte alls med.

Min uppfattning är att jordbruk och livsmedelsproduktion och matförsörjning är en alldeles särskild verksamhet av grundläggande betydelse för varje land. Det handlar om vårt dagliga bröd (och mjölk och kött mm) som vi ständigt måste ha, och det handlar om hur vi ska använda och utveckla den allra viktigaste naturreursen här på jorden, där åkrar och betesmarker med hjälp av solen och fotosyntesen uthålligt producerar det som människan behöver allra mest, daglig föda!

Låt mig här på bloggen redovisa hur jag resonerar när jag kommer till slutsatsen att det vore oerhört bra om den utredning som Eskil Erlandsson aviserar t ex kunde bedrivas i form av en parlamentarisk livsmedelsberedning.

Det finns redan en parlamentarisk (en ledamot från varje parti) försvarsberedning och en dito miljömålsberedning. Dessa två områden har ansetts så viktiga att lyfta fram och diskutera med riksdagens alla partier i syfte att hitta så bred samsyn som möjligt att beredningar har tillsatts. Både på miljö- och försvarsområdet finns också en grundläggande uppfattning att miljön ska värnas och att Sverige behöver ett brett förankrat försvar.

Försvarsmaktens del i försvarsbudgeten är drygt 40 miljarder, och antalet soldater uppgår till runt 50.000.

Den svenska jordbruksnäringen och livsmedelsindustrin med spinoffnäringar omsätter flerdubbelt mer och berör många hundratusen människor. Dessutom har denna sektor en avgörande betydelse för vår dagliga föda, för landsbygdens utveckling, för miljö- och kretslopp och biologisk mångfald, och för livsmedelssäkerhet vid kriser (militära och civila) och katastrofer.

Därför utreder andra länder som en självklarhet hur man genom en samlad livsmedelsstrategi - och självfallet inom de regelverk som WTO och EU uppställer - kan ge sin livsmedelsproduktion de allra bästa förutsättningar. Storbrittannien har gjort detta, och Danmark ska enligt uppgift just börja.

Motivet för att tillsätta en parlamentarisk livsmedelsberedning är alltså utöver de redovisade om näringens och frågans betydelse det faktum att situationen är allvarlig för framförallt den svenska mjölk- och köttproduktionen som minskat med uppåt 30 % på 25 år.

Poängen med att tillsätta en livsmedelsberedning är att markera frågans allvar och stora betydelse för Sverige, och angelägenheten av en bred samsyn för att utvecklingen ska kunna vändas samt en förhoppning om att det ska finnas möjligheter att i beredningen få till stånd en sådan samsyn.

Jag är luttrad efter att själv med många andra i flera decennier ha kämpat för att ge det svenska jordbruket sådana förutsättningar att dess konkurrenskraft skulle vara tillräcklig för att stå emot importkonkurrensen och hålla landskapet levande och öppet samt ge råvara till en växande livsmedelsindustri. Så har det inte blivit, tvärtom.

Uppgiften att vända utvecklingen tror jag är så stor att jordbruksnäringen och företagarna klarar den inte ensamma, inte heller Centerpartiet eller t o m alliansen kanske räcker till för detta.

Därför vore en livsmedelsberedning en stark signal till alla de som skulle ingå i den som politiker och sakkunniga att läget är allvarligt. Och tro mig, analysen som kommer att visa detta behövs och är inte fullt ut känd och insedd av alla aktörer. De som skulle ingå i en sådan beredning vore utöver en från varje parti i riksdagen representanter för näringen, industrin, handeln och kanske någon konsument- eller miljöorganisation.

Jag tror också att det finns förutsättningar för att i en sådan beredning komma fram till en samsyn om livsmedelsproduktionens stora betydelse och om vikten att förbättra jordbrukets förutsättningar för att vända utvecklingen. De allra flesta aktörer har en positiv vilja till detta, även om en del av deras förslag - t ex att höja skatterna för jordbruket - är direkt contraproduktiva. Förhoppningsvis ska arbetet i en livsmedelsberedning få dem att inse detta!

Beredningens uppgift är alltså att analysera jordbrukets och livsmedelsproduktionens situation, med bäring även på energiproduktionsaspekterna. Den ska analysera hindren för tillväxt och hur de ska undanröjas samt vilka ytterligare möjligheter det finns att stärka sektorns konkurrenskraft så att den kan tillväxa istället för att minska. Ett led i detta är en översyn av skatter och regelverk i förhållande till andra EU-länder i syfte att förenkla och öka konkurrenskraften.

Beredningen ska föreslå nya bredare riksdagsmål för jordbruket, de nuvarande är alltför snäva och allmänna. Den ska också söka enas om en bred kraftsamling med alla berörda aktörer för att inom WTOs och EUs ramar göra allt som är möjligt för att påvisa fördelarna med närproducerad mat som inom goda miljö- och djurskyddsregler sluter kretsloppen och stärker landsbygd och biologisk mångfald. T ex bör handeln åta sig att lyfta fram detta liksom näringen och livsmedelsindustrin m fl, och t ex bör kommuner, landsting och myndigheter med flera åta sig att av all kraft arbeta för att i sina upphandlingar uppställa kvalitetskrav på god miljö- och djuromsorg!

Det blev rätt långt, varav hjärtat är fullt! Summeringen är att livsmedelsproduktionen är betydelsefull för Sverige, det är ett samhällsintresse att den ges förutsättningar att tillväxa, en förutsättning för detta torde vara en rejäl utredning helst i formen av en livsmedelsberedning som analyserar situationen och föreslår nya riksdagsmål samt identifierar tillväxthinder och föreslår åtgärder för att förbättra jordbrukets förutsättningar att konkurrera. Beredningen bör också söka enas om en bred kraftsamling där berörda aktörer gör egna åtaganden och samverkar.
















 

MPs extrema positioner bör granskas!

Ok, rubriken är lite tillspetsad, men har tyvärr flera poänger.

Miljöpartiet gör anspråk på att vara regeringsfähiga, trots en energi- och utsläppspolitik som skulle driva svenska industrier utomlands, trots en extrem jordbrukspolitik som skulle driva jordbruk och livsmedelsindustri ur landet och trots en försvars- och säkerhetspolitik som skulle skapa ett vakuum av osäkerhet i Norden.

Miljöpartiets extrema positioner bör granskas noga, eftersom de skulle utsätta Sverige, miljön och försvaret för svåra påfestningar.

Centerpartiet är det moderna miljöpartiet som driver på utvecklingen för en bättre miljö i Sverige utan att ersätta svensk miljövänligare produktion med import från industrier och jordbruk i andra länder som är mer miljöstörande, och som står upp för att svenskt försvar behöver stärkas istället för att försvagas.

Läs också min debattartikel på SvD Opinion i denna fråga!
Som svar på Peter Rådbergs debattartikel.

Ryssland upprustar- MP ger svar på tal!

"Därför bör Sverige verka för en radikal svensk och global nedrustning, och för att resurser som idag förslösas på militär rustning omfördelas till insatser som kan förebygga krig och konflikter."

Miljöpartiets talesperson i försvarsfrågor Peter Rådberg  i SvD idag.

Miljöpartiet gör anspråk på att vara regeringsfähiga, trots en energi- och utsläppspolitik som skulle driva svenska industrier utomlands, trots en extrem jordbrukspolitik som skulle driva jordbruk och livsmedelsindustri ur landet och trots en försvars- och säkerhetspolitik som skulle skapa ett vakuum av osäkerhet i Norden.

Centerpartiet är det moderna miljöpartiet som driver på utvecklingen för en bättre miljö i Sverige utan att ersätta svensk miljövänligare produktion med import från industrier och jordbruk i andra länder som är mer miljöstörande, och som står upp för att svenskt försvar behöver stärkas istället för att försvagas.

Rädsla för rasiststämpel hindrar integrationsdebatt, i DN

Jasenko Selimovic är inte vem som helst, han är statssekreterare hos integrationsminister Erik Ullenhag.

Han skriver idag i DN en viktig debattartikel.

Jag har övervägt en liknande artikel i DN, men har inte uppmuntrats till detta. När jag i linje med Selimovics argumentation, som jag delar, sökt diskutera relevanta frågeställningar som människor funderar över, t ex att nära 30 procent av ensamkommande flyktingungdomar till EU väljer att ta sig till Sverige och att en bättre åldersbedömning borde övervägas, eller nu senaste frågan om böneutrop, så är det uppenbart att många fnyser och anser att jag är på villovägar.

Jag delar alltså i hög grad Selimovics analys. Det är uppenbart att han lyfter fram just Folkpartiet som det parti som vågar diskutera mer öppet, och jag antar att han här försöker att göra en ny "Lars Leijonborg", minns språktestet år 2002.

Sak samma, men jag delar analysen och oron för att många nyhetsvinklingar fram till valet kan riskera att stärka SD, t ex den ansträngda flyktingmottagningen samtidigt som arbetslösheten är fortsatt hög och lågkonjunktur och varsel hotar.

Människor kan känna oro inför detta. Om de då inte känner igen sin oro i den verklighetsbild som de etablerade partierna förmedlar, finns en risk för en del kan frestas av extrema alternativ. Därför är det min övertygelse att man minskar förutsättningarna för SDs tillväxt om någon enskild förändring som kan behöva ske inom ramen för en fortsatt generös migrationspolitik i EU-tät "får diskuteras" av t ex mig och andra i de seriösa partierna. Nu är det faktiskt inte så.

Peter Santesson skriver också om detta.

Om kyrkklockor och böneutrop på SvD Brännpunkt

Det finns störra frågor att diskutera än böneutrop från moskéer/minareter, men frågan engagerar och har - tycker jag - principiella aspekter. 

När nu frågan aktualiseras, att det första offentliga böneutropet söker tillstånd, kan man reagera på två sätt. Det ena är att detta är inget att diskutera, religionsfriheten gör det självklart att offentiga böneutrop ska få ske, och att lokal miljönämnd fastställer villkoren för hur och när det får ske. Så resonerar ledarskribenter i t ex Aftonbladet, Expressen, och Dagens Nyheter.

Jag kände ändå att frågan behövde analyseras och skrev två blogginlägg, samt debattinlägg i bl a Dagen. Jag länkade på Facebook och det blev en givande dialog med många inlägg. Jag ifrågasatte om politiska, religiösa, ideella och kommersiella budskap allt mer ska föras ut via "det offentliga luftutrummet".

Jag har fått kritik för detta, och det är möjligt att frågan är lika enkel som i ledarartiklarna ovan och att jag är en konservativ bakåtsträvare. Även om så skulle vara är jag säker på att om jag funderar över detta så gör väldigt många människor mer i Sverige detsamma. Och då är det bättre att frågor och funderingar får ställas och diskuteras och redas ut, än att lägga locket på och anse frågan slutdiskuterad innan någon dialog ens hann börja.

Det är mycket möjligt att processen landar i att det är som ledarartiklarna säger. Då tror jag att dialogen varit värdefull under processen dit, och det är bra att frågans lösning har en god och bred förankring. Men, det är klart, det kan också bli så att mina frågor i någon del är relevanta och att dialogen kan ge ett snävare resultat.

Jag är alltså lyhörd, men ställer frågor. Och tycker att det är trist om dessa misstänkliggörs och vantolkas.

Idag lyfter jag fram mina frågor i en debattartikel på SvD Brännpunkt, inklistrad även nedan. Jag ser fram mot en fortsatt dialog kring de frågor jag ställer, gärna i inlägg här på min blogg.
 



SvD Brännpunkt

 

Ledarskribenter i både morgon- och kvällstidningar ser det som självklart att muslimska församlingar ska få annonsera sina sammankomster genom regelbundna böneutrop med högtalare över staden/bygden.

Det handlar om religionsfrihet, och om buller som buller, är den enkla analysen.

 

Är frågan verkligen så enkel.

Vi är självfallet överens om vikten av demokrati och om religionsfrihet och yttrandefrihet och mötesfrihet osv. Och jag har stor respekt för både kristendomen, islam och andra religioner. Men innebär detta per automatik en rätt att frekvent kalla till bön och predika "eviga sanningar" - åt det ena eller andra hållet - genom utrop med många decibel i ”det offentliga luftrummet”?

Jag är tveksam.

Ska i så fall också annan religiös, politisk, ideell och kommersiell ”propaganda” på samma sätt kunna föras ut genom luften?  Det torde vara frestande eftersom det är en mycket billig informationskanal.

Eller ska just den religiösa marknadsföringen ha en exklusiv förtur till denna marknadsföringskanal?

I så fall, varför, i dagens rätt sekulariserade samhälle?

Innebär religionsfrihet en absolut rätt till frekventa religiösa budskap från olika avsändare genom klockklang och högtalare? Ligger inte i begreppet också en rätt till integritet och rimlig frihet från sådana budskap på dessa påträngande sätt?

Är frågan endast lokal och ska avgöras genom majoritetsbeslut enligt "miljö- och bullerbalken", eller har den principiella aspekter? Jag tycker den är värd att diskutera principiellt.

Jag är benägen att se kyrkklockors klang som ett historiskt och kulturellt betingat undantag från en huvudregel att vara mycket restriktiv med att ”det offentliga luftrummet” ska användas för allt fler högljudda marknadsföringsbudskap. Skulle likabehandling av religiösa och andra budskap kräva att alltfler sådana tillåts ljuda borde snarare klockringningen inskränkas hellre än att alltfler aktörer tillkommer.

I dagens verklighet torde kallelser till möten av olika slag kunna ske i tillräcklig grad på andra sätt än genom "det offentliga luftrummet".

Staffan Danielsson

riksdagsledamot (C)

　

 

 

Tankesmedjan i P3 friad - OK kräva psyktest av mig för ålderstestartikel i DN

Jag skrev en mycket genomarbetad debattartikel i DN i våras om att åldersbedömning i tveksamma fall borde göras för ensamkommande flyktingar, som länderna i vår omvärld gör. Tankesmedjan i P3 kallade mig sedan "psyksjuk" och "en ensam galning".

En god man anser i Sundsvalls tidning att många ensamkommande är betydligt över 18 år, fast man påstår sig vara yngre. Den tidigare "flyktingombudsmannen" Merith Wager publicerar på sin blogg anonyma inlägg från handläggare på Migrationsverket som talar i samma riktning. Detta är självfallet inga "bevis" men kanske ändå indikationer. Uppenbart är att när länderna i vår omvärld har gjort faktiska åldersbestämningar så har många bedömts vara äldre än 18 år.

Tankesmedjans inslag om mig, som följde direkt efter ett inslag om Breivik.., har nu kritiserats men friats av granskningsnämnden för radio och TV. Det strider inte mot kravet på opartiskhet.

SAKEN

Tankesmedjan

, P3, 2012-04-26, inslag om en debattartikel; fråga om opartiskhet

BESLUT

Inslaget kritiseras men frias. Granskningsnämnden anser att det brister i

förhållande till kravet på opartiskhet.

____________________

INSLAGET

Inslaget i satirprogrammet

Tankesmedjan föregicks av ett annat inslag som handlade

om Anders Behring Breivik. Det anmälda inslaget handlade om en debattartikel

i Dagens Nyheter (DN) av riksdagsledamoten NN om att ålderstesta

ensamkommande flyktingbarn. Efter en diskussion om metoder för ålderstester

och vilka problem som kan finnas med sådana sa en av programledarna (A)

följande.

Hur som helst så är det ju, det är ett trubbigt instrument. Och i värsta fall så kan det ju

betyda att ett barn då måste asylprövas som vuxen. […] Men jag tycker faktiskt att det

är ganska ointressant om någon som flyr från ett krig är 17 eller 19. Krig är ganska

hemskt ändå, för alla tror jag. Och om någon då låtsas vara en fjortis, alltså går igenom

den jobbigaste perioden i livet igen bara för att få stanna i ett land, ja då visar det ju att

man är jävligt desperat. Det är väl ingen som vill vara 15, till exempel. [---] Det är

liksom inte bra det här med ålderstester. Det kan vi vara överens om. Testa inte ålder.

Förutom på några av våra svenska kändisar. Där skulle jag tycka det var

jätteintressant om Migrationsverket ville gå in och åldersbestämma.

Därefter resonerade programledarna om vilka kändisar som borde ålderstestas.

Inslaget avslutades med att programledare A sa följande.

Framför allt tycker jag att innan vi över huvud taget börjar med ålderstester så finns det

ett mer akut test man borde göra. Nämligen att testa psyket på människor som ska

skriva debattartiklar på DN. Är NN verkligen frisk nog att få påverka opinionen, och

borde vi döma honom som tillräknelig eller avfärda honom som en ensam galning?

ANMÄLNINGARNa

Inslaget har anmälts av ett antal personer. Anmälarna anser sammanfattningsvis

att inslaget var plumpt, innehöll påhopp och personangrepp på NN samt att

programledaren var partisk och tog ställning i en kontroversiell fråga.

PROGRAMFÖRETAGETS YTTRANde

Sveriges Radio (SR) anser att inslaget överensstämmer med kravet på opartiskhet

och anför i huvudsak följande

.

Satir

har en lång tradition och fyller en viktig funktion i samhället, nämligen att

väcka medborgarnas tankar och engagemang

. Satiren är enligt SR en del av det

underhållande

och samhällskommenterande uppdraget. Tankesmedjan är ett

program i P3

vars främsta uppgift är att genom ett satiriskt förhållningssätt

belysa

och kommentera aktuella samhällsfrågor. Tankesmedjan står på den ”lilla

människans

” sida och granskningen av makthavare i samhället är bitvis

provocerande

. För att kunna polarisera olika ståndpunkter och väcka debatt är

medarbetarnas

uttalanden ibland tillskruvade och ironiska vilket lyssnarna är väl

förtrogna med

 Det är fråga om ett konstnärligt grepp för att driva ämnen till sin

spets.

Den nu aktuella krönikan tog sin utgångspunkt i en debattartikel i DN. I

artikeln

uttryckte sig riksdagsledamoten NN bland annat på följande sätt.

Orsaken till att antalet ensamkommande under 18 år sjunkit så kraftigt i Norge och

Finland torde ha samband med att man infört ålderstester i tveksamma fall genom

handledsröntgen och tandundersökning, samt att man har något mer restriktiva

principer än Sverige bland annat för att utfärda uppehållstillstånd.

DN

-debattören beskriver inledningsvis själv ämnet som ”en känslig fråga”.

Ta

nkesmedjans

krönikör kommenterade innehållet med utgångspunkt i

programmets satiriska

uppdrag. DN:s debattsida är en av Sveriges största arenor

för

debatt. Det som publiceras där är agendasättande. NN är, i egenskap av

r

iksdagsledamot, och i det här fallet debattör på DN Debatt, en person med stor

möjlighet att framföra sina åsikter offentligt

i olika sammanhang. SR vill även

poängtera att det

främst är hans kontroversiella åsikter så som de framförts i

artikeln, det vill säga kravet

på att börja åldersbestämma människor, som är

föremål

för satiren i inslaget. Debattartikelns syfte är att väcka just debatt. NN

får

därmed också tåla en granskning i form av vass satir av sina ståndpunkter.

Vissa tillspetsade formuleringar så som

till exempel en uppräkning av kända

personer

som enligt krönikören skulle vara svåra att åldersbestämma måste

också

accepteras i detta satiriska sammanhang för att resonemanget ska nå fram.

Granskningsnämnden har

i flera tidigare beslut framhållit att det gäller vida

ramar för vad som får sägas i ettsatirinslag med beaktande av opartiskhetskravet

 

AKTUELL BESTÄMMELSe

SR ska bedriva programverksamheten opartiskt och med beaktande av att en

vidsträckt yttrande- och informationsfrihet ska råda i radion (6 § i sändningstillståndet).

Kravet på opartiskhet tillämpas enligt granskningsnämndens praxis i

princip fullt ut på programledare, reportrar och andra som genom sin ställning i

ett program kan uppfattas som företrädare för programföretaget. Bestämmelsen

innebär bland annat att en programledare eller reporter inte får göra värderande

uttalanden eller ta ställning i kontroversiella frågor.

Av granskningsnämndens praxis framgår att programformen har betydelse vid

tillämpningen av kravet på opartiskhet. När det gäller program och inslag av

klart parodisk, ironisk eller satirisk karaktär kan detta krav ställas lägre. Det

förhållandet att kraven i sådana fall kan ställas lägre innebär dock inte att

programföretagen helt kan bortse från dem.

GRANSKNINGSNÄMNDENS BEDÖMNING

Granskningsnämnden konstaterar att

Tankesmedjans satiriska karaktär framgick

tydligt i programmet. I det aktuella inslaget sa programledare A bland annat att

hon inte tyckte att det var bra med ålderstester. Även om inslagets satiriska

karaktär framgick kan det diskuteras om det ankommer på en företrädare för

programföretaget att så tydligt ge uttryck för vad nämnden närmast uppfattar

som hennes personliga åsikt. Mot bakgrund av att A:s uttalande följde en

diskussion om svårigheterna med säkra metoder för ålderstestande anser

nämnden att uttalandet inte medför att inslaget strider mot kravet på opartiskhet.

Programledare A:s avslutande kommentarer om NN:s sinnestillstånd var enligt

nämndens mening mycket långtgående och kom att framstå som ett personangrepp.

Inslaget brast därför i detta avseende i förhållande till kravet på

opartiskhet. Mot bakgrund av att det gäller vida ramar för vad som får sägas i ett

satirinslag samt att utgångspunkten för inslaget var ett debattinlägg av NN anser

nämnden att bristen inte var så allvarlig att den medför att inslaget strider mot

kravet på opartiskhet.

Detta beslut har fattats av Henrik Jermsten, K-G Bergström (skiljaktig), Elisabet

Bäck, Ingrid Carlberg, Maria Edström, Leif Hedman och Jan Holmberg

(skiljaktig) efter föredragning av Tarek Touma.

De skiljaktiga meningarna framgår av sidan 4.

På granskningsnämndens vägnar