Vägval i migrationspolitiken- min analys

Centerpartiet har en mycket bra politik och en utmärkt partiledare, i topp vad gäller förtroende. Jag har varit med i Centerpartiet sedan 1970, och i riksdagen sedan 2004 med ett års uppehåll. Jag är en lojal riksdagsledamot, under alliansregeringen röstade jag ständigt för regeringen med bara ett undantag, där jag och KD var i extrem minoritet (äktenskap och giftermål).

Ibland kan det råda oenighet i politiska partier, och i deras riksdagsgrupper, i olika frågor. Exempel är EU-frågan , regionfrågan, frågan om vårdnadsbidrag och pappamånader i föräldraförsäkringen samt frågan om rätt till dödshjälp eller ej.

För mig har migrationsfrågan sedan 2012 blivit en sådan fråga där min övertygelse tyvärr skiljer sig från från Centerpartiets på några punkter. Jag anser att Sverige som litet land i norra Europa inte kan ha betydligt mer generösa asyl- och migrationsregler än övriga EU-länder, eftersom en hög andel av asylsökande och ekonomiska migranter till EU då väljer att ta sig till Sverige. (och då Sverige trots löften i decennier inte klarat av integration och att förhindra utanförskap).

Centerpartiet anser istället att Sverige bl a ska återgå till mer generösa regler för anhöriginvandring, Sverige ska låta asylsökande söka asyl på svenska ambassader som kanske enda land i världen och tiden i Sverige för att kunna bli svensk medborgare ska sänkas från nuvarande fem år till bara tre år, kanske lägst i världen.

Denna oenighet mellan mig och Centerpartiet är väl känd. Jag har avstått i tre omröstningar i riksdagen när jag inte kunde avslå nödvändiga EU.anpassningar av migrationsreglerna  som Centerpartiet ville. Jag har också på tre partistämmor lagt motioner om att bl a avskaffa vårt
orealistiska krav om asyl på svenska ambassader, och att medicinska åldersbedömningar måste göras så att inte vuxna män mellan 20 och 30 ska få asyl som barn under 18 år.

Östgötastämman ställde sig med 2/3-dels majoritet bakom min motion men partistämmorna avslog den med massiv majoritet.

Främst de som var i minoritet på östgötastämman 2015 talade på nomineringsstämman i november förra året för att jag skulle petas ner till fjärde plats på riksdagslistan till förmån för 2 mycket liberala kandidater i migrationspolitiken, och stämman beslutade så.
Jag respekterar självfallet i god demokratisk ordning stämmans beslut.

Men Demokrati innebär också att väljarna har en möjlighet att påverka riksdagslistan genom att sätta ett personkryss för en person på listan. Om någon får kryss på över 5 % av avgivna valsedlar går den personen upp på första plats på listan, om det är flera som kommer över 5 % så blir den etta som har högst andel.

Vid valet 2014 i Östergötland fick Lena Ek 1.560 personkryss vilket motsvarar 9 % av de som röstade på Centerpartiet. Jag fick 1.212 röster motsvarande 7 % och Muharrem Demirok 338 röster motsvarande 2 %.

Jag har bestämt mig för att göra en liten personvalskampanj för att söka få många att kryssa mig. Mina argument är bl a att jag är erfaren och med civilkurage, har god hälsa, min politiska glöd är oförändrat stark och jag anser att Sverige måste föra en realistisk migrationspolitik. Här är två länkar till för den intresserade.

Jag tror att många partilinjetrogna centerpartister, t ex i parti- och distriktsledningar, helst skulle se att jag inte lyfte fram min avvikande uppfattning i migrationsfrågorna  utan istället företrädde partilinjen.

Detta är dock inte alls rimligt. Personvalskampanjer innebär ju att redovisa för väljarna vad man kommer att arbeta för om man blir invald i riksdagen. Naturligtvis handlar det nästan alltid om vilka politiska frågor man vill prioritera av Centerpartiets program, men någon enstaka gång så kan det

också handla om hur man vill påverka partiets politik i någon fråga, i mitt fall i migrationsfrågan.

Skulle jag inte vara ärlig och inte redovisa att jag vill att Centerpartiet ska ändra sin migrationspolitik  på några punkter skulle jag ju föra väljarna bakom ljuset. 
Personvalet är ju tillkommet av precis motsatt skäl, att riksdagskandidater ska gå till val på vad de kommer att särskilt driva i partiet och i 
riksdagen, och deras förtjänster för att klara det på ett bra sätt.

Bl a därför skriver jag idag på SvD Debatt om det Vägval i migrationspolitiken som jag anser att Sverige står inför, samt vilken väg som jag anser att Sverige måste välja. (artikeln är nog låst, se den nedan).

Jag säger t ex att ska man ge ensamkommande under 18 år när de kom till Sverige möjlighet att genomgå gymnasiet, trots att deras asylansökan har avslagits, vilket i praktiken innebär en sorts "amnesti", så måste Sverige samtidigt signalera att migrationspolitiken det närmaste decenniet kommer att vara fortsatt restriktiv enligt vad internationella regelverk medger.

Jag vet också att min ålder ibland vänds emot mig, jag är 70 år. Det gör mig lite arg, det finns alldeles för få erfarna äldre i riksdagen och jag har en väldig nytta av min erfarenhet  i mitt politiska arbete.

Ni som har förtroende för mig, som anser att min ålder är mera en tillgång än en belastning och som liksom jag anser en realistisk migrationspolitik helt nödvändig! 
Jag hoppas att ni kryssar mitt namn, jag kommer gärna hem till er och era vänner och pratar politik och överlämnar min röda kampanjpenna i metall!

Är ni säkra på att ni ska kryssa mig får ni pennan numrerad, kommer ni kanske att kryssa mig får ni pennan utan ingravering.

Kontakta mig på epost staffan.danielsson@riksdagen.se eller mobil 0725-587721.

Artikel i SvD den 30 januari 2018:

Vägval i migrationspolitiken

Den svenska migrationsdebatten är märkvärdigt fokuserad på bara Sverige och mycket lite på övriga EU och världen bortom EU. När Sverige nu under en treårsperiod har skärpt sina migrationsregler i EU-riktning har debatten i hög grad handlat om gränskontrollerna mellan Sverige och Danmark, trots att de som inte har identitetshandlingar ju redan är under skydd i EU.

Det som verkligen har kraftigt minskat antalet asylsökande och ekonomiska migranter till EU är inte Öresundsbron, som har haft noll betydelse, utan att EU har sökt stänga sina gränser genom att försvåra för människor att ta sig över Medelhavet och från Turkiet och till EU. Sju svenska riksdagspartier stöder detta.

Sveriges migrationspolitik var och är så välmenande men håller inte ihop. Alla som tar sig till Sverige och söker asyl ges en noggrann, lång och kostsam prövning, vilken oftast försvåras väldigt av att en hög andel av de flyktingar och ekonomiska migranter som vill stanna i Sverige har inga eller tveksamma identitetshandlingar, samt ofta rätt likartade inlärda berättelser om sina starka asylskäl.

De flesta får asyl, berättigat eller ej, men många får det inte. De kan överklaga avslagsbeslut i flera instanser med stora advokatinsatser och när de till slut ska utvisas har det ofta gått flera år under vilka de har bott i Sverige och lärt känna och fått stöd från många människor som arbetar på boenden, i sjukvården, som lärare och som gode män och mycket mera.

En del som får avslag lämnar Sverige, oftare på egen hand än genom polisen, men de flesta väljer att stanna kvar och bli "papperslösa" som uppehåller sig här illegalt. De hoppas att efter några år kunna ansöka om asyl på nytt eller kunna få något arbete och söka uppehållstillstånd som arbetskraftsinvandrare, och de lyckas  nog oftast till slut med att få stanna i Sverige. De som polisen tar i förvar och lyckas utvisa är bara några tusen per år.

Sveriges sätt att så här utdraget hantera migrationen kan sägas vara grymt. Sverige tar lååång tid på sig, vilket ger så många förhoppningar och kännedom om vår välfärd, innan man slutligt beslutar om avslag och utvisning för en del.

I praktiken innebär alltså dagens migrationspolitik att de allra flesta som tar sig till Sverige för att söka asyl eller få arbete till slut lyckas med det, men för en stor del först efter flera eller många svåra år när man levt utan uppehållstillstånd och med tillgång till endast mindre delar av den svenska välfärden.

När Sverige nu diskuterar att ge många tusentals som fått avslag möjlighet att genomgå 3-4 års gymnasiestudier befäster det ytterligare denna verklighet. Sannolikheten för att de efter 5-6 år i Sverige skulle utvisas torde vara väldigt låg, nästan alla torde på olika sätt vartefter få uppehållstillstånd och sedan medborgarskap, dvs i praktiken för de som berörs, utan asylskäl, så ligger det nära begreppet ”amnesti”.

Jag kan se motiv för särregler om man kommit till Sverige som barn under 18 och sedan hamnat i den segdragna asylprocessen på flera år. Har man däremot varit mellan 20 och 30 och felaktigt påstått sig vara barn är motiven för positiv särbehandling gentemot faktiskt gällande regler svaga eller inga.

Något som skulle kunna underlätta för att eventuellt öka stödet för regeringens förslag om särbehandling p g av gymnasiestudier vore om riksdagen samtidigt uttalade att asyl- och migrationsreglerna det närmaste decenniet ska skärpas så långt internationella regelverk medger. 

Sverige har tagit emot över sin kapacitet och måste nu prioritera de som fått och får uppehållstillstånd och medborgarskap och som redan är här. Att både ge ”amnesti” och återgå till mer generösa asylregler skulle på nytt rikta strömmen av asylsökande och ekonomiska migranter till Sverige vilket jag inte som situationen är anser ligga i vare sig Sveriges eller, egentligen, migranternas intresse.

Inom alliansen finns nu flera olika uppfattningar om regelverken för asyl. Moderaterna vill behålla och skärpa dagens redan skärpta regler. Man vill bl a öka tiden för att vara i Sverige innan man blir svensk medborgare från 5 till 7 år, medan t ex Centerpartiet vill korta den till 3 år.

De tre mindre allianspartierna vill återgå till att  föräldrar och ensamkommande barn ska kunna ta hit sina makar och barn och föräldrar och syskon utan försörjningskrav, vilket i regel torde krävas i övriga EU-länder.

V, FI och egentligen MP är i grunden för ”allt” som minskar kraven för att få stanna i Sverige, medan S, M och SD ligger allt närmare varandra i den andra riktningen.

Jag har ett förslag till hur frågan om hur de skilda uppfattningarna inom alliansen i fråga om när de som får asyl ska kunna ta hit sina makar, föräldrar, barn och syskon skulle kunna lösas. De som är för familjeåterförening lyfter alltid fram att små barn snarast ska kunna förenas med sina föräldrar, men sällan eller aldrig att den som är 17 år lika snabbt ska kunna förenas med sina föräldrar och ibland många syskon.

Skulle inte alliansen kunna samlas kring att makar ska kunna förenas liksom föräldrar med sina små barn och vice versa. Men att ensamkommande tonåringar får ta hit sin familj först när de klarar försörjningskravet,  så som tillämpas i grann- och EU-länder?

Det skulle innebära att Sverige i denna fråga väljer en mer generös väg än övriga EU men begränsar den kraftigt mot tidigare.

Sverige står inför ett vägval, antingen bejakar man den de facto gällande praxisen före 2016 att av de som lyckas ta sig till Sverige så får de allra, allra flesta till slut uppehållstillstånd och senare medborgarskap.

Eller!  Så måste Sverige enligt min uppfattning se över migrationspolitiken och anpassa den mycket nära till reglerna i övriga EU-länder.

Arbetskraftsinvandring till bristyrken är en självklarhet, men inte till enklare jobb där många redan köar i Sverige. Det kan tillspetsat sägas innebära att arbetsgivare i praktiken beviljar de man anställer möjligheten att bli svenska medborgare.

Asylrätten är ett faktum. Asylprövningen måste ske inom max ett halvår och de många domstolsprocesserna i flera steg måste kortas och ses över. 

Utvisningsbeslut måste rimligen respekteras och fullföljas i närtid, annars har vi ingen reglerad migration. 

Är detta ens möjligt att genomföra? Jag vet inte.

Men vägvalet måste diskuteras och landa i det ena eller det andra.

Staffan Danielsson

Enskild riksdagsledamot (C)