Laddad försvarsdebatt.., tja.

För oss i försvarsutskottet var torsdagskvällen lite laddad, när nästa års försvarsbudget debatterades, klart ca halv nio, och jag länkar till den här.

Den är redan rescenserad på Annika Nordgren-Christensens utmärkta försvarsblogg. Annika var ung riksdagsledamot för miljöpartiet på 1990-talet, var sakkunnig i försvarsdepartementet under en del samarbetsår och är tillsammans med socialdemokraternas numera partisekreterare Håkan Juholt de som varit med längst i försvarsberedningen. Hon förenar en stor kunskap och kompetens på försvarsområdet med sitt miljöpartiengagemang, och hennes blogg är fyllig, intressant och riktigt balanserad, fast med mp-profil så klart.

Annika tror att jag - och Rolf Gunnarsson (m) - kommer att få äta upp vår belåtenhet med alliansens partiledares besked att garnisoner och regementen i landet inte kommer att läggas ned. Jag kan lugna Annika med att varken partiledarnas besked eller vår belåtenhet med detta är av evig karaktär, utan den stabilitet (ingen nedläggning alls) som nu är bra efter en mycket svår omställning sedan 2004 handlar nog mera om år än decennier. Får jag påminna om att den som ställer ut löften med evighetsgaranti är Mona Sahlin som lovat att "Sverige aldrig ska gå med i Nato". Inte dåligt att kunna överblicka decennier, sekler och millennier framöver...

Nåväl, hur var debatten? Jag är ju jävig så den intresserade bör kolla själv. Mitt anslag var några svepande översikter i början, en redovisning av det viktigaste i budgeten, markera några viktiga frågor som Sveriges fredsfrämjande insatser, JAS Gripen och hemvärnet. Och så rundade jag av med en rätt förödande analys - obs. partisk uppfattning - av de rödgrönas (vilken fågel är rödgrön, förresten, kan det vara domherren eller gröngölingen eller bofinken..., jag satsar på bofinken!) totalt divergerande förslag i olika avseenden.

Den ende som replikerade på mitt inlägg var miljöpartiets Peter Rådberg, som säkert skulle blivit en god militär; med en hög och tydlig stämma och argumentation. Jag väljer att tolka den övriga tysnaden som ett tyst instämmande, men jag kan ha fel...

Jag klipper in några bitar ur mitt inlägg här nedan:

Det är värdefullt med garnisoner spridda över landet. Nedläggningar ger också stora omställningskostnader och kompetensförluster. Försvaret behöver arbetsro efter den väldiga omställning och bantning som man framgångsrikt har klarat av och inför de viktiga uppgifter man har framför sig.

Det skulle man inte få om en del av de rödgröna får bestämma – och då avser jag inte domherrar utan den samlade oppositionen. Miljöpartiet vill ju närmast halvera armén från dagens 11 förband till endast 6 samtidigt som man vill dramatiskt minska försvarsanslaget med 10 miljarder kronor, dvs med 25 procent. Det är ärligt men det är samtidigt mycket allvarligt.

I enlighet med FN-stadgans principer har Sverige ett ansvar för att främja internationell fred och säkerhet. Vår säkerhet är intimt kopplad till våra grannars och Europas säkerhet, och det är viktigt för Sverige som militärt alliansfritt land att ta sitt ansvar vad gäller försvar och säkerhet på ett med länderna i vår omvärld jämbördigt sätt.

I ett långsiktigt perspektiv är det intressant att jämföra hur stor andel av BNP som vårt försvar tar i anspråk. Detta mått anges ofta i internationella jämförelser mellan olika länders försvarsutgifter.

Nato har som ambition att medlemsländernas försvarsanslag bör uppgå till 2,0 procent av BNP. EU-ländernas genomsnitt är ca 1,75 procent. Norges försvarsanslag uppgår till ca 1,6 procent av BNP liksom Nederländernas medan t ex Tyskland, Finland och Danmark ligger kring 1,3 procent.

Sveriges försvar kostar mellan 1,2 och 1,3 procent av BNP.

Jag vill mot denna bakgrund ställa några frågor till den färggranna oppositionen.

Miljöpartiet vill på några år sänka det svenska försvarets andel av BNP till långt under 1 procent, en nedskärning med 10 miljarder kronor. Hur tror ni att det skulle uppfattas av länderna i vår omvärld, eller av det svenska folket? Spelar ni inte något av rysk roulette med Sveriges säkerhet, och är ni verkligen mogna att ta regeringsansvar?

Vänsterpartiet ville i fjol att årets budget skulle vara 4,4 miljarder lägre än den är, en dramatisk minskning. Inför 2009 har ni glädjande nog nöjt er med 1,3 miljarder mindre än regeringen, dvs ni ökar er försvarsbudget med över 3 miljarder jämfört med förra året. Det är bra men rätt svajigt. Ni vill också lämna EU och Sveriges internationella fredsinsatser och krossa vår försvarsindustri, är ni verkligen mogna att ta regeringsansvar?

Socialdemokraterna blandar vin och vatten i sina motioner. Det är bra att ni står bakom försvarsberedningens slutsatser om försvarets inriktning med mera, det är bra att vi är överens om värdet av en bred samsyn om säkerhetspolitiken och ni skriver väl om värdet av att Sverige bidrar till internationell fred och säkerhet.

Men det är rent ledsamt – om jag får uttrycka det så – att ni vill minska försvarsbudgeten ungefär som era samarbetspartier, med nära en miljard kronor. Och att Ni gör det helt och håller på just de internationella insatserna som ni vill dra ner från 2,5 till 1,5 miljard kronor genom att bl a låta Sverige brådstörtat överge Kosovo och vårt åtagande där.

Ni är faktiskt det parti i Sveriges riksdag som har i särklass lägst ambitioner för Sveriges fredsinsatser internationellt, ni vill under 2009 mindre än t o m vänsterpartiet. Detta är faktiskt utomordentligt anmärkningsvärt.

Det kontrasterar också illa med de vackra deklarationerna i era motioner och hur ni har agerat tidigare. Men man kan göra misstag och vi verkar kunna bli överens i Kosovofrågan inför nästa år, och det välkomnar jag verkligen. Min positiva tolkning är att socialdemokraterna är på väg upp ur diket i denna viktiga fråga om fred och säkerhet.

Min fråga blir ändå, menar ni verkligen att Sverige ska minska sin försvarsbudget ner mot 1 procent av BNP när ”alla andra” tar ett större ansvar?

Innebär inte vår valda alliansfrihet ett ansvar för att Sverige på egen hand ha ett tillräckligt starkt försvar? Om vi urholkar detta blir vi rimligen mer beroende av våra grannar och andra länder, vilket torde riskera den alliansfrihet som ni i så kategoriska termer säger er värna.

Socialdemokraterna skriver i sin motion att ”i ljuset av den militära alliansfriheten är det viktigt att värna en inhemsk, stark försvarsindustri med hög teknologisk standard”. Det ligger mycket i det. Men är det inte i samma ljus väl så rimligt att värna en stark försvarsbudget?

En fråga till hela oppositionen är ju slutligen hur i herrans namn ni ska kunna enas i dessa allvarliga och centrala frågor om Sveriges utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik?