Mitt punktsättarinlägg i dagens riksdagsdebatt, efter 13 riksdagsår. Och varför jag avstår om amnesti/gymnasiestudier

Jag har skrivit mycket om vägval i svensk migrationspolitik, om ålderskontroll vid asylansökan, med mera. Och med mera.

I dagens riksdagsdebatt sätter jag punkt för 13 år i Sveriges riksdag. Se mitt anförande här på riksdagens web-TV. (scrolla ned till mitt namn i talarlistan). Här protokollet från debatten. 

Jag intervjuas av Expressen-TV. och av Radio Östergötland. SVT Ost skriver här.

Expressen skriver här om 3 liberaler och om mitt beslut.

Här ett foto när jag tackar för 13 oerhört givande år i Sveriges riksdag genom att skaka hand med en av riksdagens Talmän.

Jag summerar i några meningar mina insatser i riksdagen och varför jag kommer att avstå i riksdagsbeslutet om amnesti (gymnasiestudier) för en grupp ensamkommande asylsökande som alla fått avslag i flera instanser.

Frågan är misskött och svår.

Frågan skär genom många partier. I dagens riksdagsdebatt kommer utöver berörda utskottsledamöter flera andra riksdagsledamöter att ta till orda, utöver mig själv också två liberaler (Christina Örnebjär och Nina Lundström) samt två riksdagsledamöter från KD (Emma Henriksson och Roland Utbult). Socialdemokraten Sara Karlsson har lämnat riksdagen i protest mot regeringens proposition.

Mitt punktsättarinlägg:

Riksdagen är ett demokratins högsäte i Sverige, vi rätt få som förunnas att få vara med här i demokratins tjänst under en tid håller alltid våra jungfrutal, och vartefter vårt sista tal i kammaren, kanske ett punktsättartal som jag idag.

Jag ska säga några ord om asyl- och migrationspolitiken, som är komplicerad och laddad, och där det finns olika sakuppfattningar i de flesta partier. Det vittnar även dagens riksdagsdebatt om.  Mitt eget parti, Centerpartiet, står mycket samlat i dessa frågor, jag avviker på några punkter som en av mycket få förtroendevalda.

Och jag ska motivera varför jag i detta svåra beslut som dagens debatt handlar om, amnesti åt en stor avskiljd grupp ensamkommande asylsökande som fått avslag, kommer att lägga ned min röst.

Mitt inlägg blir naturligtvis rätt kort och koncentrerat, den som till äventyrs vill se mitt resonemang mer utvecklat, liksom vad jag engagerat mig i under min riksdagstid sedan 2004, hänvisar jag till min blogg startad ca 2006, bara googla mitt namn.

Jag har framförallt arbetat med försvarsfrågor, där jag gläds över mitt partis tydliga ställningstagande i Natofrågan, samt med landsbygds-, lantbruks- och livsmedelsfrågor samt några etiska frågor, framförallt om rätt till dödshjälp vid svåra lidanden i livets slutskede, och mycket mer!

Jag är en varm humanist och delar visionen om en värld i fred och utan gränser, men är också samtidigt en realist som inser att med dagens väldiga klyftor och utbredda fattigdom och fruktansvärda inbördeskrig och stora flyktings- och arbetskraftsinvandringsströmmar så är en reglerad migrationspolitik ofrånkomlig.

Min första kontakt på allvar med migrationsfrågorna var 2011 när vår stämma lanserade begreppet Nybyggarlandet Sverige, och 2012 när en arbetsgrupp inom mitt parti föreslog att Centerpartiet skulle stå upp för en helt fri invandring. Detta utlöste en stor idédebatt som landade väl, vi enades om både visioner och praktisk politik.

Jag skrev i april 2012 på DN Debatt om rättsskandalen att Sverige då, och fram t o m 2015, som enda land inte gjorde medicinska åldersbedömningar utan i praktiken godtog den ålder som den asylsökande själv uppgav. Jag beskylldes som främlingsfientlig, ingenting kunde vara mera fel. Idag är det jag då skrev och krävde genomfört i bred samstämmighet.

Hösten 2013 motsatte jag mig att centerstämman skulle ta ställning för att Sverige som enda land skulle öppna sina ambassader för de som vill söka asyl i Sverige, jag ville att detta skulle drivas på EU-nivå.

Idag anser jag att Sverige står inför ett vägval i migrationspolitiken. Sverige har idag i praktiken en rätt oreglerad invandring där de som har modet och kraften att ta sig till Sverige och kan uthärda en del svåra år genom att illegalt, som papperslös, stanna kvar även om man fått avslag på asyl- eller arbetsansökan, lyckas vartefter i stor utsträckning att så småningom få uppehållstillstånd och medborgarskap.

Antingen får detta bejakas och fortsätta som ett faktum som inte går att ändra, eller får asyl- och arbetskraftsprövningen ske snabbare och följas av utvisningsbeslut som verkställs om man får nej.

Idag diskuterar vi regeringens förslag om en amnesti till ca 9.000 människor som 2015 ansökte om asyl i Sverige som ensamkommande barn under uppgivna 18 år men som alla upprepade gånger fått avslag på sin asylansökan. Ja, jag vet att förslaget innebär att de ska ges rätt att utan krav på resultat studera på gymnasium i 3-4 år. Även om de sedan inte skulle få arbete är det min uppfattning att deras anknytning till Sverige efter 6-7 år är så stark att egentligen ingen då kommer att utvisas till t ex Afghanistan, därför använder jag ordet amnesti och beklagar att regeringen inte haft kuraget att tala om var detta handlar om.

Jag har ju diskuterat åldersbedömning sedan 2012 och min uppfattning är att över 30 % av de som sökt, och ofta erhållit, asyl som barn under 18 år, egentligen har varit vuxna män mellan 20 och 30 år. Ingen vet naturligtvis exakt hur stor andelen är men jag anser att indicierna för det jag bedömer är mycket starka, vilket jag har utvecklat på min blogg och i artiklar.

Det innebär att över 3.000 av de som idag kan ges möjlighet att studera på gymnasium är vuxna män mellan 20 och 30 som uppgivit sig vara barn under 18 år.

För mig är detta djupt problematiskt och ett huvudskäl till att jag kommer att lägga ned min röst.

Hade regeringens förslag gällt dem som faktiskt var barn under 18, med 1-2 års säkerhetsmarginal, när de ansökte om asyl så finns det också enligt min mening skäl för Sverige att ge dem uppehållstillstånd och senare medborgarskap trots att de enligt vår migrationslagstiftning har fått avslag i flera instanser.

När 40 % av alla ensamkommande under uppgivna 18 år till EU under 2015 valde att ta sig till Sverige med 2 procent av EUs befolkning var huvudorsaken att Sverige utöver att vara ett rikt land också hade de mest generösa asylreglerna och förmånliga villkor i övrigt. Sverige lockade egentligen hit väldigt många av de som vi nu diskuterar, och kan därför sägas ha ett delansvar för att de kom hit.

När det plötsligt kom så många så klarade Sverige inte av att behandla asylansökningarna i rimlig tid och mottagandet blev också utdraget och påfrestande trots behjärtansvärda insatser av både det offentliga och det civila Sverige.

Därför är det inte orimligt att anse att Sverige kan ha ett ansvar för att diskutera en amnesti, en särbehandling, för de som enligt våra migrationsregler har fått avslag på sina asylansökningar och som ska utvisas.

Ett argument för att bevilja amnesti är också det som jag tidigare nämnde och som många för fram, allt färre utvisas och alltfler väljer att gå under jorden för att efter några år som papperslös åter söka uppehållstillstånd, dvs Sverige har i praktiken idag en rätt oreglerad migration som också har stora avigsidor och som innebär mänskliga lidanden på flera sätt.

Därför är det för oss som snart ska besluta ett mycket svårt beslut som väntar. Jag instämmer helt i den förödande kritik som framförts mot regeringens beredning och förslag.

Jag har respekt för vår talesperson Johanna Jönsson och för mina kollegor i centerpartiets riksdagsgrupp som landat i att stödja regeringens förslag. Jag har också respekt för att andra partier landat i att rösta nej.

För egen del, efter denna röstförklaring, kommer jag alltså inte att rösta nej men inte heller rösta ja. Mitt beslut att lägga ned min röst är också en stark kritik mot hur Sveriges migrationspolitik, och vårt godtagande av uppgiven ålder, var utformad under 2015 och tidigare och är därtill en stark kritik mot hur regeringen utformat den amnesti som det ju faktiskt handlar om.

Den som vill se mitt djupare resonemang i många inlägg på min blogg, googla mitt namn och sök t ex under etiketten invandring eller ålderskontroll asyl.

Med detta, Talman, tackar jag för snart 13 oerhört givande år i Sveriges riksdag där jag verkligen har sökt göra mitt allra bästa, som alla andra här, och jag vill göra det genom att att symboliskt ta farväl genom att skaka hand med folkets främsta företrädare i denna kammare , med en av riksdagens talmän.