Ekologiskt jordbruk -javisst,ekologiskt skogsbruk - förbjudet

Innan jag går djupare in i dessa "ekologiska begrepp" vill jag klargöra min tveksamhet mot att enskilda metoder för jord- och skogsbruk etiketteras som "ekologiska" respektive - antar jag - "icke ekologiska". Ekologi är läran om samspelet i naturen och dessa samspel torde finnas oavsett om man t ex bekämpar ogräs med biologiska eller kemiska bekämpningsmedel, eller om man bearbetar jorden mycket eller lite med redskap efter dieseldrivna traktorer.

Nåväl, det är mycket intressant att analysera skillnaden mellan hur staten behandlar den enskildes äganderätt till sin jord respektive skog. Grundregeln borde ju vara att den som äger sin mark själv avgör hur den ska användas och brukas.

Detta gäller i hygglig utsträckning inom jordbruket så länge man inte vill omföra åkermarken till skogsmark, detta torde kräva tillstånd. Men vill man bruka jorden extensivt utan insatser av t ex handelsgödsel och med mycket arealkrävande gröngödslingsgrödor är det grönt ljus. Staten t o m uppmuntrar markägarna till mer lågavkastande produktion genom frikostig statlig rådgivning utan kostnad och genom betydande statliga bidrag till den extensivare produktionen. Den enskilde markägaren avgör dock själv hur han eller hon vill bedriva sitt jordbruk, staten nöjer sig med att rekommendera och stödja odlingssystem som är animalietunga och ger lägre avkastning.

Inom skogsbruket är den enskildes äganderätt mycket mera begränsad och kringränd. Många är de skogsägare som under decennier och sekel kämpat för att få bedriva skogsbruk på sin egen ägandes mark så som man själv vill. Harald Holmberg i Lycksele vill t ex nu avverka sin skog genom plockhuggning och inte genom kalavverkning. Han vill bevara en olikåldrig skog och fågellivet. Skogsstyrelsen hänvisar till skogsvårdslagen och länsrätten förbjuder Harald att avverka sin egen ägandes skog så som han själv vill..., ham måste kalavverka.

Sammalunda behandlas den skogsägare som t ex vill bedriva ett "ekologiskt skogsbruk" med "naturliga" brukningsmetoder utan t ex röjning eller gallring och med självföryngring istället för plantering. Staten har genom sin skogsvårdslag kriminaliserat den som så vill använda sin egen skog, och dömer ut kännbara straff till den som tycker annorlunda än staten om hur den ägda skogsmarken ska brukas.

Min egen far ville på 1960-talet behålla en del ek- och lövinslag i sitt skogsbruk, men ålades av staten att plantera granskog. Idag är förhållandet snarare det motsatta, den stora likheten är att det är staten då och nu bestämmer hur skogsägaren ska bedriva sitt skogsbruk. Äganderätten till marken finns hos skogsägaren, men det är staten som i detalj bestämmer hur skogsskötseln ska bedrivas. Har skogsägaren en annan uppfattning så bestämmer staten.

Är detta egentligen rimligt? Om vi i övrigt tror på marknadsekonomi och frihet under ansvar och på äganderätten så borde väl detta gälla även för brukandet av jord och skog?

Vad är då orsaken till att staten i så hög grad tar över äganderätten i skogsbruket, och i så hög grad genom stimulanser vill påverka hur jordbruket ska bedrivas?

Och vad är orsaken till att staten pekar med hela handen i en riktning vad gäller skogsbruket - effektiv och uthållig produktion - och i en helt annan riktning i jordbruket - extensiv och mer lågavkastande produktion.

I korthet ligger nog mycket av förklaringen i att staten velat säkerställa en hög och uthållig produktion av virkesråvara till skogsindustrin, där efterfrågan alltid varit hög. Och staten har inte litat till marknadskrafterna utan har i lag detaljreglerat hur ett intensivt skogsbruk måste bedrivas. Äganderätten har i hög grad begränsats, staten bestämmer.

Inom jordbruket däremot har det under något sekel funnits ett överskott på mat på marknaden, den köpkraftiga efterfrågan har understigit tillgången. Därför har staten istället ägnat sig åt att begränsa jordbruksproduktionen med olika stimulanser; allt ifrån trädesbidrag och åläggande att inte odla mark till bidrag för att odla med mer lågavkastande metoder.

Inom skogsbruket är efterfrågan fortsatt hög på virkesråvara till trä- och pappersändamål samt i växande grad till energi i olika former. Detta torde enligt min uppfattning leda till att skogsmarken i allt väsentligt används till en hög och uthållig produktion av timmer och massa- och energived alldeles oavsett skogsvårdslagen utformning. Jag har svårt att se varför inte lagen borde ses över och ge en större frihet åt markägarna så att de som vill bedriva ett mer "ekologiskt eller naturligt" skogsbruk också skulle få göra det på sin egen ägandes skog.

Inom jordbruket närmar sig nu en situation liknande den som skogsbruket varit i i alla tider, dvs en hög och uthållig efterfrågan på mat och energi. Jag menar inte att en "jordvårdslag" likt i skogen nu skulle införas som i detalj skulle säkerställa att åkermarken används för en hög och uthållig produktion av mat och energi. Nej, jag är övertygad om att grundfundamenten i marknadsekonomin, äganderätten och en fri handel, kommer att leda till ett ökat utbud av mat och energi när efterfrågan och därmed priset stiger.

Däremot är det tveksamt om staten i ett sådant läge kommer att vara lika inriktad på att med riktade stöd och riktad rådgivning fortsatt premiera en mer lågavkastande produktion.

Varför återkommer jag ibland till dessa frågeställningar? De är viktiga, de är aktuella och de kan påverka förutsättningarna för markägandet och -brukandet i framtiden, både av skogsmark och jordbruksmark.

Läs även andra bloggares åsikter om ekologiskt jordbruk, ekologiskt skogsbruk, jordbruk, skogsbruk, äganderätt, frihet, marknadsekonomi, politik, centerpartiet, miljöersättningar, eu